Hur hänger det ihop och i vilken ordning? Alltsedan el började användas för nyttiga ändamål har energiformen fruktats. De gamla sätten att överföra energi, till exempel mekaniskt, värme genom strålning eller i rörledningar, var man van vid sedan lång tid och kände till farorna med. Elanvändningen är ny och elen syns inte, varför den är svårare att skydda sig mot. Därför har reglerna för elanvändningen blivit mer rigorösa.
Denna översikt över regler gör inte anspråk på att vara komplett eftersom reglerna ändras fortlöpande, nya kommer till och andra upphävs.
När Sverige undertecknade EU-avtalet förband man sig att på samma sätt som övriga medlemsländer överföra direktiven till nationell lagstiftning. Olika myndigheter har följaktligen genom sina föreskrifter infört den nationella tolkningen av det som numera benämns EU-direktiven.
Föreskrifterna och direktiven innehåller de väsentliga kraven. De talar också om ifall CE-märkning krävs. I de allra flesta fall innehåller de inga detaljlösningar utan man hänvisar till standarder för detaljer. Man behöver inte uppfylla standarderna utan "bara" de väsentliga fordringarna. Följer man standarderna behöver man inte särskilt visa att säkerheten är uppfylld.
Om man gör på annat sätt måste man visa att säkerheten blir minst densamma, vilket kräver en mer omfattande dokumentation. Inom elområdet talar man i lagstiftningen om "God säkerhetsteknisk praxis". Detta gäller såväl produkter, anläggningar som elsäkerhet vid arbete. God säkerhetsteknisk praxis motsvarar att produkten, anläggningen och arbetet uppfyller allmänt/av samhället/staten accepterade krav på säkerhet för personer, husdjur och egendom.
Grunden är EU-direktiv. Dessa gäller inte i något land innan de införs i den nationella lagstiftningen. På nivåerna ovanför kommer den offentliga rätten. På den första finns de olika lagarna som stiftas av riksdagen, till exempel Ellagen. På nästa nivå finns förordningarna som regeringen utger och som exempel kan anges Starkströmsförordningen. På den översta nivån har vi föreskrifter som myndigheterna skriver. Antalet föreskrifter är större än de andra kategorierna eftersom de detaljreglerar eller tar upp en speciell del eller ett fenomen.
Ett exempel är Starkströmsföreskrifterna. Detta är de tre nivåer vi alla måste följa i Sverige. Ovanför dem upp till taknocken finns det civilrättsliga området. Här gäller avtal mellan olika parter. Avtalen kan hänvisa till standarder, rekommendationer och råd, som man i de allmänna avtalsvillkoren anger ska gälla. Detta är således ett mycket ospecifikt område.
Källa: Anders Elrud SEK