Just nu pågår i flera sociala medier diskussioner om elnätsföretag som ställer ”stränga krav” på högsta tillåtna jordtagsresistans, eller rättare övergångsresistans för jordelektrod. Men dessa krav utgör sannolikt oskäliga avtalsvillkor då det för denna typ av anläggning som det rör sig om inte finns något övre gränsvärde då anläggningen kan bli farlig.
Många som ska ansluta en produktionsanläggning i sin lågspänningsanläggning får krav från elnätsbolaget på att det ska finnas ett jordtag och detta jordtag ska ha ett högsta värde på övergångsresistansen som anges av elnätsföretaget. Värden som förekommer är 10-20 ohm men även 100 ohm nämns.
När det gäller krav på en jordelektrods övergångsmotstånd måste man skilja på typ av anläggning och framför allt typ av systemjordning. I distributionsnät som matas med högspänning kan ett jordfel i högspänningsanläggningen medföra spänningsökning på utsatta delar i lågspänningsanläggningen. Därav ställs krav på att begränsa denna spänning tills felet frånkopplas. En viktig del i att begränsa denna spänning är jordelektrodernas övergångsresistans.
Men i lågspänningsanläggningar utförda som TN-system ingår inte jordelektroden i felkretsen och påverkar därmed inte skyddet mot elchock. För dessa anläggningar är värdet på övergångsresistansen inte kritiskt. I vissa jordarter, exempelvis morän kan det vara svårt att få ned övergångsresistansen från jordelektroden. Om man då ställer krav på 100 ohm eller så låga värden som 10-20 ohm kan detta medföra stora kostnader. Kostnader som inte på något vis motsvaras av ökad elsäkerhet.
Inom Europa förekommer tre typer av systemjordning, TN- TT- och IT-system. I anläggningar med TT-system utgör i allmänhet jordelektroden en väsentlig del av skyddet. Därav följer att installatören måste hålla reda på vilken typ av systemjordning som ska installeras. I Sverige används dock, med något enstaka undantag, TN-system i 100 % av alla bostadsinstallationer.
Elnätsmarknaden är en naturlig monopolmarknad och som elanvändare kan jag inte byta elnätsleverantör. Därmed är jag utlämnad till elnätsföretagets avtalsvillkor. För att undanröja oskäliga avtalsvillkor har lagstiftaren i ellagen föreskrivet att avtalsvillkoren ska vara icke-diskriminerade och i övrigt skäliga. Om en ett elnätsföretag har villkor som föreskriver ett högsta värde på övergångsresistans för jordelektroder för att ansluta exempelvis ett batterilager i en lågspänningsanläggning, torde detta vara ett oskäligt avtalsvillkor. Särskilt som det för TN-system inte finns något övre gränsvärde där anläggningen skulle kunna medföra risk för personskada eller sakskada.
För några år sedan hjälpte jag en abonnent att driva frågan om oskäligt avtalsvillkor till Energimarknadsinspektionen. Efter en första skriftväxling svarade elnätsföretaget att man inte föreskrev några sådana villkor. Det vara bara den enskilda tjänstepersonens egen uppfattning som avspeglade sig i samband med svar på en färdiganmälan. Detta visar ytterligare på ett problem med elnätsföretagens monopol. I allmänhet har elnätsföretaget ett stort förtroendekapital och när enskilda tjänstepersoner uttalar personliga åsikter uppfattas det både som trovärdigt och som bindande villkor. Och den som i slutändan får betala är i allmänhet abonnenten.
När det gäller värden på högsta tillåtna övergångsresistans för jordelektroder så bör nog installatören stå på sig och ifrågasätta sådana värden. Särskilt då kostnaderna kan bli höga och det kan vara svårt för enskilda beställare att förstå så komplexa frågor som detta är. Eller så får man informera sin kund om att söka hjälp hos konsult innan kostnaderna börjar skena i väg.
Har ett elnätsföretag skadeståndsskyldighet om man krävt kostsamma och oskäliga åtgärder för att ansluta en produktionsanläggning? Mig veterligen är denna fråga inte prövad.
Mats Jonsson