SEK Handbok 446 är en elsäkerhetshandbok för den som arbetar där det finns elektrisk fara. Tillsammans med kommentarer och Elsäkerhetsverkets föreskrifter innehåller handboken den svenska standarden för skötsel av elanläggningar, SS-EN 50110-1. Tyvärr så har flera utbildningsföretag valt att inte ge utbildning i vare sig standarden eller handboken vilket medför att alltför många inom branschen inte kan de grundläggande reglerna om elsäkerhet vid arbete.
Mats Jonsson
Läs om Mats kurs Elsäkerhet vid arbete enligt SS-EN 50110-1 2 juni i Örebro här.
Standarden fastställdes första gången 1997 och Elsäkerhetsverket skrev då att standarden kunde användas som komplement till föreskrifterna och många kom då att utbilda sig i såväl föreskrifter som standard. Men i senare föreskrifter, med mer generella skrivningar, har tyvärr förståelsen för, och kunskapen om denna ack så viktiga standard, minskad avsevärt. Även kunskaperna om föreskrifterna har minskat ser jag genom min kursverksamhet. I början av 2000-talet visste nära på nog alla elektriker vad avdelning C var för något men kunskaperna om Elsäkerhetsverkets nuvarande föreskrifter om Elsäkerhet vid arbete är inte alls lika kända och spridda. Många känner i dag inte till Elsäkerhetsverkets krav på att det för varje arbete ska finnas en elsäkerhetsplanering. Än mindre vad som bör ingå i planeringen.
Men betydligt värre är när det gäller kännedom och kunskaper om utgåva 3 av SS-EN 50110-1. En betydande andel av de företagsledare jag träffar känner inte till att ett arbete eller en åtgärd som utförs i enlighet med svensk standard har ett förhandsgodkännande av Elsäkerhetsverket eller att myndigheten skriver att svensk standard får normalt anses medföra tillförlitlig säkerhet, vilket man inte skriver om andra anvisningar.
Svensk standard är en riskhantering
Av föreskrifterna framgår att säkerhetsåtgärder ska vara grundade på en riskbedömning och den som tillämpar säkerhetsåtgärder i enlighet med svensk standard behöver inte dokumentera denna riskbedömning. Nej, då är ju redan säkerhetsåtgärderna dokumenterade och förhandsgodkända av myndigheten. Följer man svensk standard så kan man något förenklat säga att riskbedömning för olika arbetssätt och förslag till åtgärder finns i standarden och riskhanteringen för arbete där det finns elektrisk fara därmed är utförd. Här kan man konstatera att standarden gäller all skötsel av och allt arbete på eller nära elektriska anläggningar med spänningsnivåer från klenspänning till och med högspänning.
Ett viktigt avsnitt i standarden som ofta glöms bort är val av personal. Alltför ofta jämställer man elektriker med fackkunnig person. Men av standarden framgår att en fackkunnig person ska ha erfarenhet, till exempel erfarenhet av aktuellt arbete eller erfarenhet av aktuell anläggningstyp. Med tanke på det breda spektrum som elinstallationsarbete spänner över torde knappast någon elektriker ha erfarenhet av hela installationsområdet.
Med utgåva 3 av standarden, som fastställdes 2013, kom två viktiga förändringar som förtydligar elsäkerheten och som kan påverka driftsäkerheten, inte minst i industriella elanläggningar.
I utgåva 2 fanns en svensk anmärkning som medförde att många tolkade det som om elsäkerhetsledaren (då benämnd elarbetsansvarig) endast behövde utses om någon av arbetsmetoderna skulle tillämpas. Det vill säga; vid till exempel provning, mätning och felsökning utsåg man oftast inte någon elsäkerhetsledare. Nu, med utgåva 3, är den svenska anmärkning borttagen och elsäkerhetsledaren definieras nu som en person som fått arbetsuppgiften att direkt ansvara för ett arbetes genomförande på en arbetsplats. Med ordet arbete avses ett arbete där det kan finnas en elektrisk riskkälla och elektriskt arbete exemplifieras med just mätning och provning.
Elsäkerhetsledaren ska nu med utgåva 3 alltid ha ett medgivande från eldriftledaren, inte bara vid tillämpning av någon arbetsmetod. I utgåva 2 var inte ordet medgivande definierat men definieras nu som skriftligt godkännande eller anvisning.
Följden av dessa två ändringar är att eldriftledaren normalt ger ett skriftligt medgivande till elsäkerhetsledaren för alla arbeten på en arbetsplats, även då för arbete med felsökning och provning såvida det inte finns en instruktion för arbetsmomentet. Det här medgivandet kan vara en fördel för båda parter, man är tydligt överens om att till exempel felsökning ska utföras och förutsättningarna för detta. Standardens medgivande ska inte sammanblandas med ESAs arbetsbevis då detta bevis endast tillämpas för arbetsmetoderna och visar på säkerhetsåtgärder som vidtagits av eldriftledaren.
Den gamla funktionen eldriftansvarig är borttagen. Eller så kan man säga att den delats på två funktioner, dels elanläggningsansvarig, dels eldriftledare.
Elanläggningsansvarig
Elanläggningsansvarig ska inte sammanblandas med innehavare. Innehavare är den som enligt regeringens och Elsäkerhetsverkets föreskrifter bland annat har skyldighet att kontrollera att anläggningen uppfyller gällande bestämmelser. Standarden har inga fordringar på fortlöpande och särskild kontroll och elanläggningsansvarig har i sin grund endast arbetsuppgifter kopplade till standarden. I första hand ska elanläggningsansvarig besluta om regler, organisation och arbetsrutiner. Naturligtvis kan innehavaren välja att lägga arbetsuppgifter kopplade till ellagstiftningen på den elanläggningsansvarige. Men man kan även tänka sig att vissa av innehavarens uppgifter läggs på en underhållschef, inte minst den särskilda kontrollen.
Eldriftledare
Eldriftledare är en person som jag saknade i tidigare utgåvor av standarden. Den kan liknas vid gamla ESAs kopplingsansvarig. Eldriftledaren är en person som under arbetet ansvarar för den elektriska anläggningen säkra skötsel. Eller del av anläggning, till exempel en motorgruppledning. Ordet skötsel i denna standard är ett olyckligt val av ord då de lätt för tankarna till innehavarens kontrollansvar, men här gäller det i första hand att bedöma arbetets inverkan på anläggningen och eventuell påverkan på de personer som deltar i arbetet. Det kan gälla kopplingar och liknande åtgärder som behöver utföras i själva anläggningen innan medgivande för arbete kan lämnas. Som exempel kan nämnas att ta ur drift återinkopplingsautomatik när ett arbete nära spänning ska utföras.
När jag i dag lyssnar runt inom industriföretag som antagit svensk standard för arbete på den elektriska anläggningen så är elsäkerhetsledaren vanligtvis även eldriftledare för arbete på lågspänningsanläggningar, det vill säga en och samma person innehar två funktioner. Då måste denna person veta vad som förväntas av både elsäkerhetsledaren och eldriftledaren för aktuellt arbete. Men vid arbete på högspänningsanläggningar utses i allmänhet en annan person till att vara eldriftledare som då i denna funktion planerar och verkställer kopplingar för arbetet.
Standarden behöver kompletteras med lokala riktlinjer, inte branschgemensamma anvisningar, om hur standarden i praktiken ska hanteras inom den egna organisationen. Det kan gälla hur funktionerna uppstår, vem som har rätt att utföra kopplingar eller kompetens för olika arbetens svårighetsgrad. Även en lämplig driftblankett kan behövas. Industrin använder ofta ordet Arbetstillstånd för en mängd arbetsmoment. När man utformar en driftblankett så bör man se till att den harmoniserar med den terminologi som används i det dagliga arbetet. Tyvärr ser jag allt för ofta en stor skillnad mellan verklighet och skrivna regler vilket kan leda till missförstånd och tillbud eller i värsta fall en olycka.
Det är väsentligt att en den som ska tillämpa standarden får tillgång till hela standarden, till exempel genom SEK Handbok 446. Vissa frågar om det finns en förenklad variant av standarden men en sådan skulle sannolikt medföra elfara. Vad ska man ta bort? Vilka delar ska inte en elektriker få läsa? Och vem tar ansvaret för selekteringen? De allra flesta elektriker kommer för eller senare att stöta på ett lite mer komplicerat arbete, till exempel där det förekommer flera aktörer och att då inte kunna tillämpa hela standarden medför onödiga risker.
Så vill man vara säker på att personalen kan tillämpa regler som är förhandsgodkända så ska man alltså se till att personalen kan tillämpa Handbok 446.
Anm, SEK Handbok 446 utgåva 2 innehåller utgåva 3 av SS-EN 50110-1.
Mats Jonsson, Eltrygg Miljö