D et stora genombrottet för elek- trisk belysning kom emellertid med den år 1879 av Edison utvecklade glödlampan med glödtråd av kolade bambufibrer. Glödlam- pan lanserades på Parisutställningen 1881 och samma år hängde man upp en provbelysning med 30 lampor i Stockholm. En nödvändig förutsättning för att elektrisk belysning skulle bli var mans egendom var emellertid dels en fungerande strömförsörjning, dels möjligheten att överföra energin även längre sträckor. Detta möjliggjordes genom bland annat den nyutvecklade generator som presenterades 1882 av den unge svenske ingenjören Jonas Wenström och genom en år 1883 ut- vecklad växelströmstransformator som medförde att spänningen kunde höjas vid längre överföringar. I snabb följd utvecklades nu också elektriska motorer av olika slag, vilket medförde ständigt nya tillämpnings- områden för elektriciteten. Med början i Bergslagen elektrifierades nu gruvor, stålindustrier och massaindustrier med hjälp av billig vattenkraft på flera mils avstånd. Även järnvägarna tillhörde de tidiga objekt man började elektrifiera – inledningsvis med likström. Det första svenska elektricitetsverket färdigställdes i Härnösand i mitten av 1880-talet, medan Stockholms första verk togs i drift först 1892, sedan ett tiotal landsortsstäder gått före. De första reglernaoch föreskrifterna Det hade emellertid inte gått lång tid innan man började upptäcka att den nyttiga elektriciteten också kunde medföra risker. Redan 1882 utgav de svenska brandförsäkringsbolagen de första bestämmelserna för elanlägg- ningar i sin brandtariff. Året därpå introducerades ”Villkor No. 1 för elektrisk belysning” med regler för hur en elanläggning skulle utföras för att försäkringen skulle gälla utan begräns- ningar. Försäkringsbolagen såg risken för brandskador som det stora proble- met, och därför var försäkringsvillko- ren inriktade mot att förebygga brand. I början av 90-talet tog sig några el- fackkunniga ingenjörer inom Svenska teknologföreningens fackafdelning för elektroteknik an arbetet med att utar- beta mer allmängiltiga och heltäckande elsäkerhetsföreskrifter. Här beaktade man nu såväl risker för brand och explosion som risken för personskador. Föreskrifterna, som utkom 1892, fick namnet Föreskrifter, rörande anlägg- ningar för belysning och arbetsöfverfö- ring medelst elektrisk ström. Föreskrif- terna var självfallet base-rade på den elmateriel som då fanns tillgänglig. Frånsett det är det anmärkningsvärt hur väl kraven i dessa föreskrifter överens- stämmer med dagens regler, och hur väl de täcker de säkerhetskrav som också i dag anses vara de mest väsentliga. Statliga föreskrifter Nu hade även staten fått upp ögonen för att elektriciteten, vars nyttigheter fick allt större fotfäste i samhället, också kunde medföra stora risker för medborgarna. För att förebygga detta krävdes lagstiftning. Det hade också vuxit fram ett stort behov av regler för hur man skulle få dra fram kraftled- ningar, ta mark i anspråk för dem, reg- lera ersättning för skador som el kunde medföra och så vidare. Omkring 1900 tillsatte därför regeringen en utredning med uppdrag att utarbeta förslag till en ellag. Den lag detta arbete utmynnade i fick namnet ”Lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anlägg- ningar”och fastställdes av Oscar II den 27 juni 1902 för att träda i kraft den 1 januari 1903. Konungens un- derskrift är kontrasignerad av Hjalmar Hammarskjöld, som då var justitiemi- nister i von Otters ministär. Man beslöt även att inrätta en ny myndighet som skulle utöva tillsyn över tillämpningen av den nya ellagen och de kompletterande stadgor och tillämpningsföreskrifter som utgavs till följd av denna. Den nya myndigheten blev Elektriska inspektionen inom Kommerskollegium som började sin verksamhet 1903. 1902 års ellag hade i sin första ut- gåva 15 paragrafer. I 1§ stadgades om skyldighet att upplåta mark för att dra fram elledningar och 2§ och 3§ talade om skyldighet att söka koncession för att få uppföra elanläggningar och om de handlingar som skall inlämnas etc. Återstående paragrafer, utom den sista, handlade om frågor som har att göra med elsäkerhet, nämligen om ansvar, skadestånd och skyldighet att vidta skyddsåtgärder. I 4§ fastställdes den viktiga princi- pen om strikt ansvar. Om någon skadas av elektrisk ström är det innehavaren av elanläggningen som blir skade- ståndsskyldig, oavsett vem som varit vållande till skadan. Man beslöt där- emot att medge undantag för anlägg- ningar inomhus med en fasspänning av högst 250V. 5–14§§ handlade om skyldighet att förebygga skador på personer och egendom samt om bestämmelser för skadestånd i det fall det ändå skulle inträffa en olycka. 15§ gav ett bemyndigande till Konungen (i praktiken regeringen) att utge närmare föreskrifter om elektriska anläggningars utförande och skötsel. Ikraftträdandebestämmelsernaangav slutligen att den nya lagen skall börja gälla den 1 januari 1902, och lagen avslutas med följande statsmannaord: Det alla, som vederbör, hafva sig hörsamligen att efterrätta. Till ytter- mera visso hafve Vi detta med egen hand underskrifvit och med Vårt Kongl. sigill bekräfta låtit. Stockholmsslottden27juni1902. OSCAR Hj. L. Hammarsköld Jonas Wenström 20 Båglampa från 1876
