Elinstallationsbranschen är en regelstyrd bransch där det absoluta övergripande målet är att den färdiga anläggningen ska ge en betryggande elsäkerhet. För detta finns en mängd regler och bestämmelser, allt från lagstiftning till detaljerade standarder som visar på många olika lösningar för att nå målet betryggande elsäkerhet.
Av rent praktiska skäl använder branschen ofta handböcker, schabloner och förenklade metoder för att erhålla en betryggande elsäkerhet. En fördel med sådana hjälpmedel är att de är enkla att använda men ger ofta en stor marginal. Tyvärr uppfattas dock dessa hjälpmedel allt för ofta som normerande och all avvikelse från dessa förenklade metoder anses då vara fel utan insikt om att det kan finnas andra lösningar som likväl ryms inom de möjligheter som föreskrifter och standarder medger.
När anmärkningar, yttranden och påståenden inte är faktabaserade utan enbart grundas på avvikelse från förenklade metoder eller hörsägen kan detta i många fall får allvarliga konsekvenser. Felaktiga bedömningar kan medföra både stora installationskostnader och negativ ryktesspridning, såväl för utförare som för anläggningsägare. Nedan ger jag några exempel som jag tagit del av där anläggningen trots allt varit utförd enligt god elsäkerhetsteknisk praxis.
Påstått elfel: Kabelstegar är inte skyddsutjämnade. Allmänt sett en vanlig besiktningsanmärkning. Finns dock inget sådant krav i föreskrifter eller standarder men diskuteras ofta i samband med besiktning av elanläggningar. En förklaring till anmärkningen kan vara att det i en handbok från SEK Svensk Elstandard finns ett avsnitt som omnämner att kabelstegar ska skyddsutjämnas. Men det är alltså inget elfel såtillvida att det inte är något krav enligt föreskrifter och standarder. Anmärkningen stöds alltså inte av standard eller föreskrift utan troligen på en avvikelse från handbok. Anmärkningar gällande utjämning av kabelstegar är mycket vanlig och min uppfattning är att detta medför kostnader i miljonbelopp varje år.
Felaktig anmärkning när det gällde ”översäkring” men besiktningspersonen anmärkte inte på att grundisolerade ledare låg direkt mot brännbar byggnadsdel
Påstått elfel: Avsaknad av skydd mot överström. Kopparledare med arean 1,5 kvmm är avsäkrad 25 A. Besiktningsanmärkning som gäller en gruppledning som matar en elpanna om 15 kW, 400 V med maximal belastningsström om 21,7 A. Kabeln med PEX-isolerade kopparledare hade i detta fall en belastningsförmåga om minst 22,9 A för aktuell installationsmetod vilket är mer än tillräckligt. Kabellängden var i detta fall cirka 12 m och ledarna var med så kort längd skyddade mot kortslutningsström och fordringarna för skydd mot elchock var också uppfyllda. Helt i onödan krävdes flera möten och långa diskussioner med besiktningspersonen. När besiktningspersonen var överbevisad menade denne att detta var ett extremt fall. Det är det inte, metoden att utelämna överlastskydd för en elpanna fungerar troligen i mer än 95 procent av alla liknande installationer. Denna del av installationen är utförd enligt god elsäkerhetsteknisk praxis men följer nog inte svensk praxis. Kostnaden för besiktningspersonens anmärkning är inte utredd men det krävdes ett flertal möten och utredningar helt i onödan.
Påstått elfel: För klen area på huvudledning. Huvudledningar är utförda med arean 2,5 kvmm. Besiktningsanmärkning i samband med besiktning av större ROT-projekt där besiktningspersonen anger att minimikravet är 6 kvmm. Det finns inget sådant krav men det finns en text i svensk standard som säger att för matning av en enfamiljsbostad är normalt en huvudledning med kopparledare med arean 6 kvmm tillräcklig. Men det är alltså inget krav, bara ett förenklat sätt att rimligen uppfylla krav på belastningsförmåga och tillåtet spänningsfall. Den totala utredningskostnaden blev i detta fall ett betydande sexsiffrigt belopp.
Påstått elfel: Uttag med skyddsledarkontakt samt armaturer och elradiator i klass-I-utförande är inte anslutna till skyddsjord. En elektriker som ska komplettera med ett extra vägguttag på ett mindre vindskontor upptäcker att alla uttag med skyddsledarkontakt, elradiator och lysrörsarmaturer är förbundna med varandra med en grön och gul ledare men att matande ledning från källaren saknar skyddsledare. Anläggningen är alltså inte ansluten till skyddsjord. Han påstår att anläggningen är livsfarlig och vill inte färdigställa sitt arbete. Hyresgästen kontaktar bostadsrättsföreningen som denne hyr av. I sin tur anlitar föreningen en besiktningsperson som kommer till samma slutsats som elektrikern. Föreningen kontaktar den som utfört installationen och hotar med polisanmälan. Men det är inget fel på installationen, den följer svensk standard och föreskrifter som gällde vid utförandet 2007. Skyddsåtgärden heter Skydd genom jordfri lokal skyddsutjämning som vid denna tidpunkt fick användas i ett allmänt utrymme. När denna skyddsåtgärd används får inte utsatta delar vara i kontakt med jord.
Innan det var klarlagt att detta inte var ett elfel hade bostadsrättsföreningen dock redan låtit det nya företaget dra fram en ny matning från källaren för att dämpa hyresgästens oro. Kostnaden för installation och utredning blev cirka 27 000 kronor för bostadsrättsföreningen. En kostnad som inte krävdes av föreskrifter eller standard. Jag kan förstå att elektrikern i detta fall inte kände till skyddsåtgärden då den är relativt ovanlig men att en person som påstår sig vara besiktningsperson inte reder ut en erkänd skyddsåtgärd får anses vara anmärkningsvärt. På grund av detta påstådda elfel upplevde den elinstallatör som utfört den befintliga installationen att det uppkommit ett rykte om att denne utförde livsfarliga elinstallationer. Felaktig anmärkning med flera konsekvenser som följd.
Påstått elfel: Bristfälligt skydd mot elchock. Kapsling på elcentral har för stor öppning, det går att få in ett finger i kapslingen. Besiktningsanmärkning. Kravet i ett utrymme där lekmän vistas är att en kapsling ska ha en kapslingsklass lägst IP 2X eller XXB. Detta innebär att kapslingen kan ha en öppning på i vart fall 50 mm så länge det 80 mm långa fingret inte kan komma åt spänningssatta delar eller grundisolerade spänningssatta delar. I detta fall fanns inga sådana delar inom 80 mm från kapslingens öppning. Sålunda en felaktig anmärkning. Ingen kostnad finns upptagen för utredningen av besiktningsanmärkningen.
Påstått elfel: Jordtag för reservkraft har ett för högt värde på övergångsresistans. Besiktningsanmärkning utfärdad av elnätspersonal i samband med besiktning för anslutning av ny abonnentanläggning. Elinstallationsföretaget har anordnat en jordelektrod för systemjordning av reservkraft. Övergångsresistansen är uppmätt till cirka 170 ohm. Besiktningspersonen hävdar med stöd av en EBR-publikation att resistansen inte får överstiga 100 ohm. Denna anmärkning är i sig anmärkningsvärd på flera sätt. För det första; vad har elnätsföretaget med värdet på övergångsresistansen för reservkraften att göra? För det andra; EBR-publikationen var inte ett åberopat dokument för installationen. Och för det tredje; det finns inget krav på att värdet inte får överstiga 100 ohm.
För att komma ner till ett värde på högst 100 ohm lägger man ned stora åtgärder som i vart fall ska ha kostat ett sexsiffrigt belopp. Men enligt min bedömning var värdet 170 ohm i detta fall fullt acceptabelt. Den felaktiga anmärkningen kostade dels en stor summa pengar i installationskostnader, dels fördröjde det inkoppling vilket sannolikt också kostade pengar. Jag föreslog beställaren att man skulle anmäla elnätsföretaget till Energimarknadsinspektionen för brott mot 7 §, 3 kap. Ellagen (1997:857) då jag ansåg att detta vara oskäliga anslutningsvillkor. Men beställaren vågade inte ”stöta sig med elnätsföretaget” som man sa, då man var rädd för framtida konsekvenser. Det är i sig anmärkningsvärt att man inte vågar hävda sin rätt mot en nätkoncessionär men man kan i vart fall konstatera att elnätsföretagen är en stark makthavare och att deras uttalanden och påståenden ofta får en stor påverkan. En i flera avseenden felaktig anmärkning.
Det finns inget generellt förbud mot separat framdragen skyddsledare
Påstått elfel: Separat framdragen skyddsledare. På ett socialt forum raljerades det över en separat framdragen skyddsjordsledare. Samtliga som kommenterade verkade anse att detta var ett fel. Så vitt jag kunde se, dock har jag inte all detaljkunskap i det aktuella fallet, så fanns det inget som visade på att detta verkligen var ett fel. En separat framdragen skyddsledare ryms inom begreppet god elsäkerhetsteknisk praxis. Det finns dock vissa förutsättningar, till exempel när det gäller minimiarea. Men som redan skrivet så fanns det inga uppgifter om att det var en för klen area, man ansåg bara allmänt att det var fel med separat framdragen skyddsledare. Jag undrar om den som utfört installationen läste om detta påstådda ”elfel” och hur denna person då kände sig?
Som i exemplen ovan kan man se att subjektiva uttalanden av fackmän om elanläggningarnas utförande och felaktiga besiktningsanmärkningar kan medföra stora konsekvenser för innehavare, ägare, elektriker, elinstallatörer och elinstallationsföretag. Jag har många gånger blivit kontaktad av personer som mått väldigt dåligt av att de som fackmän klandrats i sin yrkesutövning. Vi ska naturligtvis alltid undvika en mobbingsituation men det blir särskilt allvarligt när det visar sig att det inte är fel. En fackman har ofta ett stort förtroendekapital och när denne inför en kund klandrar ett tidigare utförande som följer svensk standard bara för att denne inte känner till metoden eller åtgärden, och detta dessutom bekräftas av kollegor eller en besiktningsman, kan detta allvarligt påverka relationen mellan kunden och tidigare installatör. Jag kan också se att felaktiga påståenden blir ”sanningar” om bara tillräckligt många bekräftar påståendet. Inte minst ser man detta på sociala medier som stöds av branschorganisationer. I sig leder detta till att felaktiga påståenden blir normerande.
Om möjligt blir det än värre när personal från elnätsbolag ger anmärkningar på abonnentanläggningarnas utförande, anmärkningar som inte ens berör elnätsverksamheten. Dessa anmärkningar blir särskilt allvarliga såtillvida att anläggningsägaren i allmänhet har ett stort förtroende för elnätsbolaget och ägaren ser anmärkningen som kritik mot elinstallationsföretaget och dess personal. Här är det inte ovanligt att ägaren med stöd av elnätsbolagets anmärkningar kräver ”rättelse” på någonting som inte var felaktigt från början, något som får betalas av elinstallationsföretaget eller av beställaren. Men personal från elnätsföretaget kan uttrycka sig nästan hur vårdslöst som helst utan det får konsekvenser för den egna verksamheten. Här kan jag tycka att det är intressant att elnätsbolagets personal tror sig ha mer kunskaper om utförande av elinstallationer i byggnader än vad elinstallationsföretaget och dess konstruktör har.
För en innehavare som får höra att anläggningen är livsfarlig och att nödvändiga åtgärder blir dyra, kan det även medföra psykologiska effekter. Men även enskilda elektriker och elinstallatörer samt elinstallationsföretag kan på flera sätt drabbas hårt att av hängas ut i sociala medier för påstådda fel.
Den som känner till reglerna och möjligheterna kan många gånger göra andra, mer kostnadseffektiva lösningar än vad som följer av schablonerna. Men vinsten äts ofta upp av att okunniga besiktningspersoner ifrågasätter lösning på grund av kunskapsbrist. Beställare och elinstallationsföretag måste ofta på egen bekostnad ”utbilda” besiktningspersonen om möjligheterna med reglerna. Men tyvärr orkar man inte alltid ta striden med besiktningspersonen och då får ju denne ”rätt”, vilket leder till att kostnadseffektiva lösningar inte vågar användas.
Uttrycket ”min bedömning är …” är ett uttryckssätt som fler borde ta till sig. I stället använder uttryck som det är förbjudet eller anläggningen är livsfarlig. Många använder även sig även av frasen ”detta utförande följer inte god elsäkerhetsteknisk praxis” utan att ha förstått innebörden av dessa ord. Utförande enligt god elsäkerhetsteknisk praxis kan till exempel vara ett utförande som dels följer gällande föreskrifter, dels följer någon av installationsmetoderna och säkerhetsåtgärderna som följer av svensk standard. Många av dessa metoder och åtgärder är vi kanske inte så vana vid men likväl anses de ge en betryggande elsäkerhet. Det kan vara stor skillnad mellan svensk praxis och god elsäkerhetsteknisk praxis.
Kompetens
Elektriker utbildas för att använda schabloner och förenklade metoder så att de kan utföra vanliga elinstallationer på ett enkelt sätt utan konstruktionshjälp. Det är också rimligt. Vanligen har inte elektriker sådana kunskaper att man kan använda, hantera och förstå alla de möjligheter som elinstallationsreglerna medger. Och har man inte dessa kunskaper så bör det kanske inte ingå i arbetsuppgifterna att uttala sig om huruvida en anläggning är utförd enligt gällande bestämmelser eller inte.
En elinstallatör ska ha nödvändig kompetens för att självständigt kunna utföra elinstallationsarbete. Tyvärr verkar det i dag som att även elinstallatörsutbildningen har fokus på att använda förenklade metoder. Allt för ofta möter jag elinstallatörer som inte har tillräckliga kunskaper för att självständigt söka lösningar i standarder och föreskrifter eller har förmåga att kritiskt granska olika säkerhetsåtgärder i befintliga installationer Kan man bara använda schabloner så kan man i och för sig utföra elinstallationsarbete men man saknar förmåga att avgöra om en anläggning man själv inte utfört är utförd enligt gällande bestämmelser.
Man bör väl kunna förvänta sig att besiktningspersoner är personer som är väl förtrogna med de föreskrifter och standarder som gäller för de anläggningar man besiktigar. En besiktning från elsäkerhetssynpunkt ska verifiera att anläggningen i vart fall uppfyller de grundläggande säkerhetskraven i tredje kapitlet i Elsäkerhetsverkets föreskrifter om utförande av starkströmsanläggningar. Men även här kan vi se att det förekommer att besiktningar utförs mot branschens installationsschabloner. Man dömer ut anläggningar eller anläggningsdelar som faktiskt uppfyller gällande bestämmelser, men då på grund av avvikelse från handböcker eller andra förenklande hjälpmedel.
Jag har vid ett flertal tillfällen kunnat konstatera att besiktningspersonen i fråga i praktiken inte förstår vad som ryms i begreppet gällande bestämmelser. Inte heller kan denne redogöra för innehållet i de grundläggande säkerhetskraven; vad som är betryggande elsäkerhet fastän att uppdraget just varit att kontrollera att anläggningen är utförd enligt gällande bestämmelser. Tyvärr finns det många besiktningspersoner som på felaktiga grunder ger anmärkningar eller dömer ut elinstallationer trots att installationen ryms inom begreppet god elsäkerhetsteknisk praxis.
Påstått elfel: Telestativ och kommunikationsskåp inte anslutet till skyddsjord. I en entreprenadbesiktning anmärker beställarens besiktningsperson på att telestativ och kommunikationsskåp inte är anslutna till skyddsjord på ett föreskrivet sätt, varje stativ och skåp ska skyddsjordas med en kopparledare med arean minst 16 kvmm. Installationen är därmed inte utförd enligt god elsäkerhetsteknisk praxis. Elinstallationsföretaget ifrågasätter anmärkningen. Besiktningspersonen förklarar då att denne är specialist på jordning av telekomanläggningar och deltar aktiv i det internationella standardiseringsarbetet och känner därmed till såväl kraven som bakgrunden till kraven och hänvisar bland annat till en svensk standard. Vidare så framför denne att han utfört hundratalet besiktningar av telekomanläggningar och har genom denna erfarenhet betydande kunskaper inom ämnet.
Elinstallationsföretaget å sin sida anlitar även de en expert som hävdar att det inte föreligger något krav på skyddsjordning av telestativ och skåp. Beställaren som anlitat just en expert kommer med stöd av sin expert inte att godkänna entreprenaden. Elinstallationsföretaget kan nu välja att begära en överbesiktning. Men risken är att denna rättprocess kommer att dra ut på tiden och då de anser utgången är oviss utför de skyddsjordning enligt besiktningspersonens anvisningar. Jag vet inte vad det kostade att utföra skyddsjordningen enligt besiktningspersonens anvisningar men det muttrades om många timmar och mycket koppar.
Flera månader senare kommer den tekniska kommittén TK64 att ta upp en närmast exakt likadan fråga. TK64 är den svenska nationalkommittén för utarbetande av standarder för elinstallationer för lågspänning samt skydd mot elchock. Kommittén kommer fram till att inte finns något generellt krav på skyddsjordning av telestativ och liknande. Observera att TK64:s yttrande inte gäller besiktningsanmärkningen i fråga utan endast är ett principsvar. Med den fakta jag har om både den anmärkta anläggningen och TK64:s svar kan jag dock konstatera att besiktningspersonen hade fel trots att denne ansåg sig vara specialist.
I Sverige har vi idag en hög elsäkerhet, ofta med en väldigt god marginal till föreskrifter och standarder. Men priset är högt för såväl enskilda som organisationer. Kanske är det för högt?
I vart fall borde vi kunna kräva att personer som uttalar sig om olika anläggningars utförande har goda kunskaper i aktuella regler, såväl standarder som föreskrifter, och att man inte enbart dömer ut anläggningar med stöd av handböcker och andra förenklade metoder. Tyvärr är det inte ovanligt att man sitter inne med gamla kunskaper, regler som är 10, 20 eller mer än 30 år gamla och där dessa regler av olika skäl blivit inaktuella.
För att branschen ska uppfattas som trovärdig måste uttalanden om elsäkerhet vara faktabaserade. Uttalanden som görs i god tro kommer att slå tillbaka på branschen.
Mats Jonsson, Eltrygg Miljö
