Brister i egenkontrollen och egenkontrollprogrammet

Mats Jonsson

 

Ett egenkontrollprogram kan sägas vara företagets interna föreskrifter, rutiner, som visar på hur processen elinstallationsarbete ska utföras inom den egna organisationen, allt från planering, val av personal, själva installationsarbetet och kontroll av utfört arbete. Egenkontrollprogrammet ska även visa på hur man säkerställer efterlevnad av programmet, sin egenkontroll av verksamheten. Egenkontrollprogrammet vänder sig i första hand till den egna personalen men i dag det verkar som om kunderna har bättre kunskap om innehållet i företagets program än den egna personalen. När jag i samband med kursverksamhet har ställt frågor om egenkontrollprogrammet tycker jag mig se brister i kunskaperna om innehållet i programmet. Egenkontrollprogrammet verkar inte vara implementerat i den dagliga verksamheten.

 

Inför införandet av reformen till 1 juli 2017 fick jag nära 50 uppdrag av företag att kontrollera egenkontrollprogrammet med utgångspunkt från att man ville försäkra sig om att innehållet överensstämde med kraven i föreskrifterna. Programmen kom från vanliga elinstallationsföretag, elnätsföretag, industrier, kommuner, landsting, statliga verk och myndigheter. Endast ett av dessa program kunde inledningsvis sägas uppfylla kraven i föreskrifterna. Allmänt kunde jag konstatera att man skrivit programmet i karaktär av policy riktat till kunderna i stället för anvisningar till den egna personalen, ”vi gör alltid så här” i stället för ”arbetsledande chef ska alltid …”. Detta är dock ingen brist i förhållande till föreskrifter utan mer ett konstaterande. Men är verkligen egenkontrollprogrammet ändamålsenligt för verksamheten när texten verkar rikta sig till någon annan än den egna personalen?

 

Jag brukar utgå från tre frågeställningar när jag kontrollerar elsäkerheten i ett företag, till exempel egenkontrollprogrammet.

 

 

Dessa tre frågeställningar kan göra det enklare att utforma ett ändamålsenligt egenkontrollprogram.

 

 

Genomgående i de program jag kontrollerade kunde jag konstatera tre förekommande brister.

 

 

I många av de egenkontrollprogram jag läst har man haft fokus på utbildningar som gäller personsäkerhet vid elarbete, till exempel ESA-utbildningar. Utbildningar i personsäkerhet vid elarbete är i sig viktiga men utgör inte ett kompetenskrav för elinstallationsarbete. Kompetenskraven ska syfta till att installationen blir utförd enligt Elsäkerhetsverkets föreskrifter om hur anläggningar ska vara utförda, inte Elsäkerhetsverkets föreskrifter om elsäkerhet vid arbete. Kompetenskrav kan gälla kunskaper om föreskrifter och standarder för utförande av elinstallationsarbete och kontroll av utfört arbete. Jag kan konstatera att fel fokus på kompetens är ett vanligt fel i egenkontrollprogrammen. Kanske är det så att traditionen med personsäkerhetsutbildningar är starkare utbildningar i regler för utförande av anläggningar?

 

I ett traditionellt elinstallationsföretag som säljer installationstjänster till kunder har man ofta elektriker anställda och med verksamhetstyper som Bostäder och Allmänna och offentliga utrymmen är kompetenskraven och val av personal normalt inget problem. Det som dock genomgående saknades var hur man skulle hantera lärlingar och praktikanter. Inte i något av de program som jag reviderade hade man tänkt på under vilka förutsättningar dessa skulle få utföra elinstallationsarbete. När det gäller verksamhetstyperna där högspänning ingår bör man även beakta att gymnasieutbildningen till elektriker inte omfattar högspänning. I de företag som utför installationer för högspänning kunde jag konstatera att många av dessa företags egenkontrollprogram saknade kompetenskrav för denna typ av arbete.

 

Men många av de personer som ska utföra elinstallationsarbete är inte elektriker utan har en helt annan yrkesbakgrund, det kan gälla VVS-tekniker som utför vissa typer av elinstallationsarbete eller anläggningsarbetare som lägger kabelskyddsrör i mark. Här vill jag nog påstå att man genomgående hade brister i vilka kompetenskrav som gällde för de arbeten som dessa personer skulle utföra. Därmed fick man även problem med att beskriva hur man bemannade ett sådant elinstallationsarbete.

 

Under året som gått har jag fått ett flertal frågor om just kompetens. Man har drifttekniker som man vill ska kunna utföra visst slag av elinstallationsarbete, till exempel anslutning och losskoppling av elektrisk utrustning. När man då läser egenkontrollprogrammet ser man tydliga brister i kompetenskravet för denna verksamhetstyp.

 

Det är vanligt att det bara är användaren som kan förutse hur installationen kommer användas i praktiken, hur miljön kommer att vara under användandet och vem eller vilka som ska använda den färdiga anläggningen. Kontakten med beställaren/användaren är en grundförutsättning när det gäller anläggningskännedom.

 

När det gäller vilka förutsättningar som gäller för elinstallationsarbetet med avseende på anläggningen och uppdraget (anläggningskännedom) så kan man se att företaget ofta bara beskrivit en metod för att skaffa sig anläggningskännedom utan att tänka på att företaget får arbeten på många olika sätt. Det torde skilja sig åt i hur man, och vem som, inhämtar för arbetet nödvändig anläggningskännedom beroende på om det är ett mindre servicearbete eller om det är ett större ROT-projekt. Min uppfattning är att egenkontrollprogrammet sällan är ett stöd för chefer, arbetsledande personal och övriga tekniker i hur och vem eller vilka som ansvarar för att inhämta nödvändig anläggningskännedom. Därmed blir det svårt att kravbestämma arbetet.

 

Nästan alla de program jag tog del av hade en någorlunda beskrivning av hur man skulle hantera själva egenkontrollprogrammet över tid. Men när det gäller den uppföljning som krävs för att säkerställa att företagets rutiner fungerar och att företagets egenkontroll är tillräcklig saknades genomgående anvisningar om hur och vem eller vilka som skulle följa upp rutinerna och egenkontrollen.

 

En viktig del av ett elinstallationsarbete är val och montering av elmateriel. Elmateriel ska väljas och monteras med hänsyn till den yttre påverkan den kan bli utsatt för. Arbetet med att skaffa sig anläggningskännedom ska bland annat resultera i att välja rätt materiel. Men i samtal med montörer så vittnar allt för många om att man inte får ta del av tillverkarens monteringsanvisningar och innehavaren saknar i många fall skötselanvisningar. Därmed finns det risk att materielen inte monteras på rätt sätt eller att den inte underhålls på ett godtagbart sätt.

 

Jag kan bara konstatera att de allra flesta företag som jag har kontakt med har en förbättringspotential för sitt egenkontrollprogram och i hur rutinerna och egenkontrollen fungerar i praktiken.

 

Mats Jonsson, Eltrygg Miljö