Elsäkerhetsverkets föreskrifter var tidigare utformade med grundläggande principer och detaljanvisningar. I enkla och lätt överskådliga anläggningar ansågs ett arbete som utfördes enligt föreskrifterna ge en betryggande säkerhet. Men för anläggningar med stor personal och komplicerade driftläggningar skulle innehavaren utfärda särskilda driftanvisningar. Sådana anvisningar blev ofta företags- eller branschanknutna vilket idag medför problem då entreprenörer jobbar mer gränsöverskridande, såväl vad gäller anläggningstyper som nationsgränser.
Numer finns en europastandard som innehåller betydligt mer detaljer än vad de äldre föreskrifterna gjorde och behovet av särskilda anvisningar har i en betydande grad minskat och för de flesta industrier kan standarden tillämpas rakt av med lokala tillämpningsanvisningar. Med införandet av standarden togs ett avgörande steg för harmonisering av säkerhetsnivån inom Europa. När terminologi, funktioner och metoder är gemensamma minskar det risken för missförstånd samtidigt som det underlättar upphandling av drift- och underhållsarbete, såväl av personal stationerade i Sverige som från övriga Europa.
Klas Roos
– Processindustrierna i Västsverige tar ett helhetsgrepp och har tagit fram gemensamma tillämpningsanvisningar för hur standarden i praktiken ska tillämpas, säger Klas Roos som är elansvarig på Preemraff Lysekil. Några av fördelarna med detta är:
• Vi ställer samma krav på alla elentreprenörer och allt servicefolk.
• Med tanke på att vi många gånger använder samma entreprenörer inom processindustrin minskar riskerna för missförstånd och med likvärdiga krav på kunskaper underlättar det utbildningskraven för entreprenörerna.
• Vid anlitande av utländska entreprenörer undviker vi problem med nationella regelverk.
Även med tanke på utbildning av personal så underlättar en standard. I de allra flesta fall torde det vara tillräckligt att personal kan tillämpa svensk standard. En person som ska inneha funktion som eldriftledare respektive elsäkerhetsledare behöver dock kunna tillämpa de för arbetsplatsen fastställda tillämpningsanvisningarna. Såsom det historiskt sett ut i Sverige kan en entreprenör behöva gå ett flertal utbildningar för att få tillträde de olika anläggningarna, utbildningar som i grunden varit likvärdiga. Men med en standard så kan utbildningsinsatserna samordnas, vilket bör leda till minskade kostnader.
Europastandarden är i Sverige fastställd som SS-EN 50110-1, Skötsel av elanläggningar. Standarden anger fordringar för säker skötsel av och arbete på eller nära elektriska anläggningar med spänningsnivåer från och med klenspänning till och med högspänning. Fordringarna är tillämpliga på alla metoder vid utförande av driftåtgärder samt allt arbete och underhåll.
Exempel på tillämpningsanvisningar
– Historiskt har vi följt svensk branschstandard, men i praktiken har det inte fungerat på alla områden, säger Magnus Carlsson som är elansvarig på AkzoNobel, Stenungsund. Det blir mer och mer komplext med outsourcad personal, utländska huvudägare och utländska entreprenörer och servicepersonal. Därför vill vi följa en svensk och internationell standard, så som SS-EN 50110 med lokala förtydligande som innehåller koncernkrav. Nu har de större siterna inom AkzoNobel samma dokument, som vi kan följa upp vid behov. Därmed blir arbetssätt och förståelsen samma med högre elsäkerhet som slutresultat.
SEK Svensk Elstandard har givit ut en handbok som innehåller standarden tillsammans med kommentarer och Elsäkerhetsverkets föreskrifter. Inte minst för arbetsledande personal ger handboken en bra kunskap om hur arbete kan planeras och hur man kan tänka när det gäller val av personal. För de allra flesta typerna av anläggningar är handboken tillräcklig men för lite större anläggningar behövs ofta en lokal tillämpningsanvisning.
Jan Björk
– Vi har sedan en lång tid tillbaka tillämpat svensk standard för skötsel av elanläggningar, säger Jan Björk som är elsäkerhetssamordnare på SSAB Europé Borlänge. Det vi i dag vill göra är att stärka den arbetsledande personalens kunskaper och att SEK Handbok 446 om säkerhet vid arbete kan öka förståelsen för hur det praktiska elsäkerhetsarbetet kan utföras här på SSAB i Borlänge.
Måste montören alltid göra en skriftlig riskhantering?
Elektricitet är en av de farligaste produkterna som vi dagligen hanterar. Vid arbete i en elektrisk anläggning kan felhantering leda till svåra och omfattande personskador. Därför blir det närmast självklart att man på plats måste bedöma riskerna och vidta lämpliga åtgärder.
SEK Handbok 446
med SS-EN 50110-1
Av Elsäkerhetsverkets föreskrifter om elsäkerhet vid arbete framgår att den som vid arbete tillämpar säkerhetsåtgärder som följer någon annan standard eller praxis än svensk standard måste dokumentera sin riskbedömning och utfärda anvisningar. Standarden visar på metoder som, något förenklat, kan sägas ha förhandsgodkänts av Elsäkerhetsverket. Om man följer dessa metoder så kan man anse att man uppnått en betryggande säkerhet för dem som deltar i arbetet. Eller med andra ord; standarden grundas på att elektricitet kan orsaka effekter av strömgenomgång och ljusbåge och ger lösningar på hur dessa faror kan hanteras.
Riskhantering Arbete på eller nära elektriska anläggningar kan orsaka strömgenomgång, ljusbåge och mekaniska krafter vilka var och en för sig kan medföra omfattande och fatala personskador. En riskbedömning av sådant arbete visar att riskerna måste reduceras och att åtgärder måste vidtas. För att uppnå en betryggande säkerhet har vi inom vår organisation därför beslutat att allt arbete och alla åtgärder ska utföras i enlighet med svensk standard SS-EN 50110-1. |
Utdrag ur företagets övergripande riskhantering.
Vidare så framgår det av standarden att en fackkunnig person kan ange hur arbetet ska kunna utföras säkert i lätt överskådliga anläggningar eller i lätt överskådliga delar av anläggningar under entydiga förhållanden, och där antingen enkla arbeten ska utföras, eller vid underhållsarbete som utförs enligt överenskomna rutiner.
När företaget beslutar om att anta svensk standard, SS-EN 50110-1, i sin helhet har man dels antagit en metod som förhandsgodkänts av Elsäkerhetsverket, dels angivit hur riskerna ska hanteras. En fackkunnig person kan då med stöd av standarden ange hur vissa enkla arbeten kan utföras på ett säkert sätt. Men om arbetet är komplicerat ska planeringen göras skriftligt.
En viktig del av företagets interna arbete är att tydliggöra vilka personer som är fackkunniga. Det kan dels gälla spänningsgränser, dels anläggningstyper och dels typen av arbete. Vissa tekniker kan vara fackkunniga till och med 50 V i industriella anläggningar, andra har kunskaper och färdigheter för arbete i industriella högspänningsanläggningar och kan därmed betraktas som fackkunniga personer för dessa arbeten.
Fråga ställd i samband med upphandling av arbete som omfattar felsökning och reparation: |
Innan ett arbete påbörjas ska dess svårighetsgrad fastställas så att lämpligt val av fackkunnig person, instruerad person eller lekman görs för arbetet. En viktig fråga att klargöra i den egna organisationen är vem som ska göra bedömningen av arbetets svårighetsgrad.
I och med utgåva 3 av standarden finns nu de funktioner som behövs för att bygga en elsäker organisation. Den gamla funktionen eldriftansvarig är ersatt av två helt nya funktioner, dels elanläggningsansvarig som svarar för rutiner med mera, dels eldriftledaren som under arbetet ska ha kontroll på sin anläggningsdel. Som tidigare svarar elsäkerhetsledaren för arbetets utförande på själva arbetsplatsen. För dessa tre funktioner är arbetsuppgifterna tydliga i standarden. De lokala tillämpningsanvisningarna måste bland annat visa på vem som ska planera arbetet, hur funktionerna eldriftledare och elsäkerhetsledare uppstår samt hur begreppen anmälan och medgivande som används i standarden ska tillämpas för de olika arbetena som förekommer inom anläggningen.
Utgåva 3 av SS-EN 50110-1 fastställdes som svensk standard under 2013. Utgåva 2 upphör att gälla som svensk standard den 11 februari 2016. Så i februari nästa år så bör alla som arbetar där det finns elektrisk fara kunna tillämpa utgåva 3 av SS-EN 50110-1.
Mats Jonsson, Eltrygg Miljö