Med anledning av EBRs replik till mina svar om elsäkerhetsledarens ansvar så anser jag det nödvändigt att bemöta några av deras kommentarer. Mina svar om elsäkerhetsledarens uppgifter och skyldigheter som publicerades i Voltimums nyhetsbrev den 22 september grundas enbart på Elsäkerhetsverkets föreskrifter om elsäkerhet vid arbete, ELSÄK-FS 2006:1 samt svensk standard om skötsel av elanläggningar SS-EN 501101-1. Svaren grundas inte på några branschspecifika elsäkerhetsanvisningar, vara sig utfärdade av EBR eller någon annan organisation. Det finns ett flertal anvisningar och hur dessa ska tillämpas får utfärdaren svara för. Det är också det som EBR gör i sin replik.
EBR skriver i sin replik; ”kan andra tolkningar som inte stöds av ESA skapa förvirring …”.
Mina svar är ingen ”tolkning” av svensk standard. Jag läser bara vad som står i standarden och förmedlar detta budskap i mina svar utan försök till några personliga värderingar.
EBR skriver: ”kan andra tolkningar som inte stöds av ESA skapa förvirring …, så att det därigenom riskerar att inträffa olyckor”.
SS-EN 50110-1 innehåller den officiella svenska språkversionen av EN 50110-1:2013 och anger de för europamarknaden gemensamma fordringarna för säkerhet vid drift av och arbete på elektriska anläggningar med spänningsnivåer från och med klenspänning till och med högspänning.
I Sverige är vi i hög grad beroende av arbetskraft från andra delar av Europa, inte minst elnätsbranschen. Den stora risken för förvirring, och därmed risk för olycka, kan uppkomma genom att ESA ändrar innebörden av den för europamarknaden gemensamma standarden.
Att jag talar om vad som står i svensk standard kan inte utgöra en risk för elolycka. I så fall har Sverige ett problem i vårt europasamarbete.
EBR skriver att ESA är en ”officiell branschtolkning av SS-EN 50110-1”.
I EBRs replik används ord som ”branschtolkning”, ”elbranschen”, ”industriföretag” och ”installationsföretag”. Man får lätt uppfattningen att EBR verkar tala för hela elbranschen. Nej, ESA är inte en officiell branschtolkning av standarden. ESA är EBRs tolkning av SS-EN 50110-1 Skötsel av elanläggningar. De dagliga kontakter jag har med olika aktörer i elbranschen ger mig en bild av en mängd olika tillämpningar, inte minst beroende på verksamhetstyp.
EBR skriver: ”ESA är ett officiellt förtydligande och komplement till SS-EN 50110-1 ”.
Det är bra att EBR nu tydliggör att ESA som anvisning endast är ett komplement till svensk standard SS-EN 50110-1. I och med ESA 19 framgår detta också av förordet till ESA. Så har nog få inom elnätsbranschen uppfattat ESA. Historiskt har elnätsföretagen använt ESA som en komplett elsäkerhetsanvisning för arbeten där det finns elektrisk fara. ESA är alltså inte detsamma som svensk standard då man utelämnat en hel del textmassa och därför är det bra att EBR nu förtydligar att ESA inte utgör en självständig anvisning för elsäkerhet vid arbete. Man uppfyller alltså inte ”god elsäkerhetsteknisk praxis” genom att enbart tillämpa ESA. Användaren av ESA förutsätts alltså numer även ha grundläggande kunskaper om standarden innan man ens kan använda ESA som förtydligande och komplement till standarden.
EBR skriver: ”Enligt ESA ska Elsäkerhetsledaren förvissa sig om att arbetarna på arbetsplatsen har tillräcklig kompetens och lämplighet för arbetsuppgiften.”
I detta avseende lägger EBR till en uppgift på elsäkerhetsledaren som inte finns i den officiella svenska språkversionen av SS-EN 50110-1. Det står ju inte i ESA att elsäkerhetsledaren enbart ska kontrollera att en person genomgått en ESA-utbildning. Kontrollera kompetens och lämplighet för arbetsuppgiften är en betydligt mer omfattande uppgift som normalt åligger en arbetsgivare och elsäkerhetsledaren kan ju ha arbetare på arbetsplatsen som tillhör andra arbetsgivare. Personligen kan jag tycka att detta är en svår eller närmast omöjlig uppgift att lägga på en kollektivanställd person.
EBR skriver: ”Enligt ESA framgår väldigt tydlig att Elsäkerhetsledaren alltid ska befinna sig på eller invid arbetsplatsen när det finns en elektrisk risk …”
Detta är EBRs uppfattning men är alltså inte en förutsättning i svensk standard. Elsäkerheten på en arbetsplats ska i första hand inte vara beroende av om elsäkerhetsledaren är närvarande eller inte. Av Elsäkerhetsverkets föreskrifter framgår att säkerhetsåtgärder ska vidtas så att en betryggande elsäkerhet uppnås för de som deltar i arbetet. Vilka säkerhetsåtgärder som ska vidtas framgår av svensk standard och är beroende på aktuell arbetsmetod. Vidare så framgår det av standarden att elsäkerhetsledaren ska informera dem som deltar i arbetet om alla rimligt förutsägbara faror som inte är direkt uppenbara för dem.
Det är lätt att tro att elsäkerhetsledarens närvaro direkt påverkar elsäkerheten. Men detta förutsätter dels att ESAs uttryck ”… i direkt anslutning till …” är definierat och att elsäkerhetsledaren har en övervakande uppgift. Elsäkerhetsledaren har inte någon övervakande uppgift enligt svensk standard annat än när det specifikt framgår för en viss arbetsmetod.
Men som jag skrev i mina svar den 22 september är arbetsplatser där det finns elektriska riskkällor väldigt olika och för vissa arbeten kan elriskerna närmast kontinuerligt ändras under arbetet och nya riskbedömningar kan behöva göras och säkerhetsåtgärderna ändras. Därmed blir elsäkerhetsledarens absoluta närvaro beroende på arbetets karaktär.
EBR skriver: Det finns faktiska domslut där just närvaron av Elsäkerhetsledaren varit direkt avgörande för den rättsliga bedömningen.
Det framgår inte vilka domslut som EBR avser. Jag har tagit del av en dom meddelad av Gävle tingsrätt (mål nr B 2194-12) där elsäkerhetsledaren döms för arbetsmiljöbrott för att genom oaktsamhet varit vållande till annans död. Som ett av fem skäl till grund för straffbar oaktsamhet anges att elsäkerhetsledaren inte varit på arbetsplatsen vid olyckstillfället. I detta fall görs inte någon rättslig prövning i förhållande till svensk standard SS-EN 50110-1 då arbetet istället utfördes i enlighet med ESA. Därmed har domstolen då att ta ställning till om avvikelse från ESA kan ha medfört straffbar oaktsamhet. Inte om arbetet följde svensk standard eller inte.
Jag får uppfattningen att EBR anser att ESAs krav på närvaro, ”befinna sig på eller i direkt anslutning till arbetsplatsen” är ett särskilt viktigt komplement till svensk standard. Jag delar i så fall inte denna uppfattning. Därför utvecklar jag denna punkt i ett fördjupningsavsnitt nedan.
Fördjupningsavsnitt:
Vad innebär det att elsäkerhetsledaren ska befinna sig på eller i direkt anslutning till arbetsplatsen?
En bedömning av om en person varit aktsam eller varit straffbart oaktsam ska inte bedömas på subjektiva bedömningskriterier. Det ska alltid vara möjligt för mottagaren av en föreskrift att förstå vad som är aktsamt och gränsen för straffbar oaktsamhet. Man brukar i dessa sammanhang tala om aktsamhetsnorm. Av rådet till Elsäkerhetsverkets föreskrifter om elsäkerhet vid arbete i yrkesmässig verksamhet, ELSÄK-FS 2006:1, framgår att god elsäkerhetsteknisk praxis utgörs av föreskrifterna samt erkänd standard och att svensk standard får normalt anses medföra tillförlitlig säkerhet i arbetet. Med svensk standard förstås en standard i sin helhet, inte utvalda delar. I första hand avses SS-EN 50110-1 (elanläggningar) och SS-EN 50191 (provningsutrustning). Därmed anger lagstiftaren vad som är ”betryggande säkerhet”. Svensk standard är den aktsamhetsnorm som anger vad som är aktsamt vid ett elarbete. Det finns ingenting i svensk standard som visar på att elsäkerhetsledaren ska vara närvarande på en arbetsplats.
När en domstol har att bedöma om en person varit oaktsam i samband med ett elarbete ska bedömningen göras mot efterlevnaden av svensk standard såvida inte parterna avtalat annat.
Om parterna valt att inte följa svensk standard ska domstolen överväga två saker. Det första är om de anvisningar man antagit för arbetet ger minst samma säkerhet som om man följt svensk standard. Den andra är om anvisningarna innehåller kompletterande anvisningar i förhållande till svensk standard på grund av anläggningens eller arbetets karaktär. I så fall måste rättens prövning även omfatta om avvikelse från dessa kompletterande anvisningar medfört straffbar oaktsamhet.
Domen i ovan nämnda fall grundas alltså på avvikelse från ESA, om elsäkerhetsledaren befann sig på eller i direkt anslutning till arbetsplatsen eller inte.
Intressant i ovan nämnda mål är att tingsrätten gör ett formellt fel som lägger elsäkerhetsledarens frånvaro till last för straffbar oaktsamhet. Det är helt riktigt att ESA förutsätter att elsäkerhetsledaren ska befinna sig på eller i direkt anslutning till arbetsplatsen. Domstolen har också gjort bedömningen att elsäkerhetsledaren inte varit på eller invid arbetsplatsen (cirka 1 km bort) vid olyckstillfället även om denne enligt egen utsago befann sig i närheten av arbetsplatsen. Men för att straffbar oaktsamhet ska uppnås måste det finnas ett orsakssamband, kausalitet. Åklagaren ska visa på att felet verkligen orsakade effekten. Det finns inget i detta fall som verkligen visar att olyckan hade undvikits om elsäkerhetsledaren befunnit sig i driftrummet vid händelsen. Trots detta lägger domstolen elsäkerhetsledarens frånvaro som grund för straffbar oaktsamhet.
Vi har väldigt lätt att tro att elsäkerhetsledarens närvaro skulle förhindrat olyckan. Det förutsätter dock att elsäkerhetsledaren har en övervakande funktion. Men elsäkerhetsledaren har inte någon direkt uttalad övervakande funktion vare sig i svensk standard eller ESA annat än då det framgår av arbetsmetoden. Elsäkerhetsledaren är en person som deltar i arbetet och kan mycket väl befinna sig på arbetsplatsen, till exempel inom ett driftrum men på andra sidan av ställverket, utan att för den skull i varje stund, se vad de övriga som deltar i arbetet har för sig. I ovan nämnda rättsfall fanns ytterligare fyra skäl till straffbar oaktsamhet så frågan om elsäkerhetsledarens frånvaro hade i detta fall sannolikt ingen påverkan på domstolens fällande dom.
I ett annat fall (Mål nr B 1646-12) som gäller arbete i en luftledningsgata säger elsäkerhetsledaren att denne befann sig i ledningsgatan men ”ett par kilometer bort” från olycksplatsen. Här har flera personer för mig uppgivit att hela ledningen var ”arbetsplats” vilket heller inte har ifrågasatts i olycksutredningen.
När man tar fram branschanvisningar i syfte att uppfylla en säkerhetslagstiftning är det viktigt med såväl målangivelse som en konsekvensanalys. När man som EBR genom ESA föreskriver att ”elsäkerhetsledaren ska befinna sig på eller i direkt anslutning till arbetsplatsen” kan man fråga sig vad är syftet och vad är målsättningen? Och hur ska man nå målet? Vilken del av standard eller föreskrift förtydligar man? Finns det verkligen möjlighet att efterleva skrivelsen? Finns det risk för tolkningssvårigheter? Det sistnämnda är särskilt viktigt då skrivningen kan få rättsliga konsekvenser. Elbranschen har allmänt sett en förkärlek att skriva saker som låter bra men som är tveksamma ur rättslig synpunkt.
Vad innebär ”… eller i direkt anslutning till …”? Jag har flera gånger ifrågasatt rättssäkerheten för elsäkerhetsledaren med hänvisning till ESAs skrivelse om dennes närvaro. Kan elsäkerhetsledaren överhuvudtaget lämna ett driftrum där det pågår ett arbete? Till exempel för toalettbesök. Eller att gå ut från driftrummet för att svara i telefon.
När kan elsäkerhetsledaren anses ha varit på ett straffbart oaktsamt avstånd från arbetsplatsen?
Hur länge kan ett akut toalettbesök pågå?
För min del anser jag det förvånansvärt att de fackliga representanterna har gått med på en så otydlig skrivning då den kan få så stora konsekvenser för den som tar på sig uppgiften att vara elsäkerhetsledare för ett arbete där det finns elektrisk fara.
Mats Jonsson, Eltrygg Miljö