Det var mycket som pågick i världen under åren 1904-1906. Einstein publicerade sin rapport om relativitetsteorin, amerikanska ingenjörer hade just börjat arbeta med Panamakanalen och vykortet, glasstruten och jukeboxen var uppfunna.
på båda sidor av Atlanten ropade fabriker och städer efter mer el för att ersätta gammalmodiga gasljus och fotogenlampor. H G Wells förebådade i North American Review (1901) det elektriska århundradet som stod för dörren när hushåll och fabriker skulle uppvärmas, ventileras och drivas med elektricitet.
Även i elingenjörskonstens värld hände mycket. John Ambrose Fleming, Storbritanniens förste professor någonsin i elteknik, uppfann glödkatoddioden medan i USA Lee De Forest uppfann trioden. Detta var den period under vilken man såg inledningen av International Electrotechnical Commissions (IEC:s) arbete.
Organisationens existens började faktiskt i St Louis. Staden var en livlig plats 1904. Den stod inte bara som värd för de olympiska spelen och världsutställningen, som hölls för att fira hundraårsdagen av Lousiana Purchase. Från alla världens hörn kom också elektroingenjörer för att delta i International Electrical Congress, den femte i ordningen.
Vid kongressen togs en resolution av Chamber of Delegates, bestående av ingenjörer från 15 länder bl a från Argentina, Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Schweiz och USA med följande budskap:
Steg skall tas för att säkra samarbetet mellan tekniska samfund i världen genom att utse en ”representative commission” för att utreda frågan om standardisering av nomenklatur och klassificering av elektriska apparater och maskiner.
Delegaterna ombads därefter att återvända till sina respektive tekniska samfund och genomföra denna resolution samt rapportera resultatet till överste R E B Crompton, Chelmsford, England och till presidenten för American Institute of Electrical Engineers, IEEE, New York City.
Överste Rookes Evelyn Bell Crompton, som hade tillfrågats av Britain’s Institution of Electrical Engineers (IEE) om att följa med IEE-presidenten J K Gray till USA och representera brittisk elingenjörskonst, var en av industrins nyckelpersoner.
Den oefterhärmlige överste Crompton Överste Crompton föddes år 1845 i Yorkshire, England, och liksom många ingenjörer under den viktorianska eran var hans intresseområde mycket omfattande. Hans Kensington Court power station i London var en av den första i staden och han var inblandad i många av Storbritanniens tidiga allmänna ljus- och eldistributionsanläggningar.
Crompton var också mycket intresserad av alla former av vägtransporter, särskilt cyklar, och var en av grundarna av Royal Automobile Club. Han deltog också i utvecklingen av de första stridsvagnarna.
Crompton hade blivit utvald av Chamber of Delegates med anledning av ett föredrag han höll vid kongressen över ämnet standardisering inom elektrotekniken. I hans självbiografi Reminiscences minns Crompton:
”My paper had this effect, that at the end of the session I was officially requested to do my best to form a permanent International Electrotechnical Commission, which should deal with electrical standardization from an international standpoint. I foresaw great difficulties, but these difficulties were eventually overcome”.
Vid sin återkomst till England från USA framförde Crompton denna önskan från kongressen till British engineering Standards Committee som samlade ingenjörer från alla discipliner inklusive Institution of Mechanical Engineers, IEE och Institution of Civil Engineers (ICE) för att diskutera frågan kring standardisering.
Denna kommitté höll sina möten under ledning av ICE och det var denna organisation som Crompton först närmade sig.
Inledningsvis var ICE Council positiv till det internationella förslaget men tyckte att det var för tidigt. Council kommenterade vid det tillfället:
"The appointment of such a Commission though in every way desirable, would at present be premature; but we believe that preliminary action may, with advantage be taken with the aim of paving the way to the ultimate formation of such a Commission, if the Council approves the general object”.
I februari 1905 samrådde ICE-presidenten Sir John Wolfte-Barry, ingenjören som hade ritat Tower Bridge i London, med dåvarande IEE-presidenten Alexander Siemens om Cromptons förslag och föreslog att IEE skulle ta ledningen genom att utse en Executive Committee.
För de två presidenterna blev rådslaget en ganska lätt uppgift eftersom de två institutionerna delade lokaler på One Great George Street i västra London. Den snabbt växande IEE flyttade till Savoy Place först 1907, och där höll IEC slutligen sitt första möte.
Lord Kelvin
Oui, Si, Yes, Ja och Hai
I slutet av 1905 meddelade överste Crompton till IEE Council att han hade sänt preliminära förfrågningar angående en tilltänkt Commission och att han hade fått positiva svar från elektrotekniska samfund i nio länder.
Dessa var American Institute of Electrical Engineers, Société Internationale des Electriciens, Associazione Elettrotecnica Italiana, Canadian Electrical Association, Verband Deutscher Elektrotechniker och Elektrotechnischer Verein i Österrike-Ungern. De elektrotekniska samfunden i Danmark, Sverige och Norge visade också intresse för förslagen.
Sex månader senare anmälde IEE Council att man hade utsett en Executive Committee för att ”consider and report upon a scheme for the constitution of such an International Commission”.
Medlemmar var bland andra den nya IEE-presidenten John Gavey, den avgångne presidenten Alexander Siemens, Post Office chief engineer Sir William Preece, Lord Kelvin och överste Crompton.
Juni 1906 ansågs som en idealisk tid för den föreslagna Commission att samlas. IEE Council hade redan inbjudit flera av världens elektrotekniska samfund att komma till London ”in some measure to return the courtesies received in former years from the electrical institution in Europe and America”.
Möten bestämdes till den 26 och 27 juni 1906 under ordförandeskap av Alexander Siemens, president för Executive Committee. Som vid många internationella sammankomster arrangerades även ett socialt program som inkluderade en tiodagars tur i England och Skottland efter mötets slut med ett specialchartrat tåg i vilket deltagarna kunde besöka olika elföretag och lokalkontor av Institution of Electrical Engineers runtom i landet liksom få se Lake District och Shakespear’s Stratford-upon-Avon.
Tre av de nio länderna som hade accepterat Cromptons inbjudan hade inte haft möjlighet att utse delegater till mötena i London, nämligen Danmark, Sverige och Norge. Däremot hade listan över länder utökats med representanter från Belgien, Holland, Japan, Schweiz och Spanien.
För ett sådant prestigefullt möte fanns det egentligen bara ett alternativ för val av mötesplats. Europas förnämsta hotell Londons förnämsta hotell i början av 1900-talet var Hotel Cecil med entré från the Strand och med utsikt över Themsen.
Vid den tiden var detta hotell det största i Europa med mer än 800 rum luxuöst inredda av två av årtiondets ledande företag – Maples, Waring och Gillow samt Janes Shoolbred och Co.
Cecil var på toppen av sin popularitet och var ett vanligt mål för besökande amerikaner. IEE höll också sin årliga middag där. Trots sin popularitet revs 90 % av hotellet 1930 för att bereda plats för huvudkontoret för oljebolaget Shell International.
När det första mötet öppnades måndagen den 26 juni förklarade Siemens att ”the first business of the meeting was to constitute the Commission by adopting a set of rules”. A draft which had been provisionally prepared and circulated previously to the delegates was then referred to a subcommittee for detailed consideration. Underkommittén ajournerades
till nästa dag.
På kvällen höll IEE en bankett på Cecil för 450 gäster och delegater till ära för de utländska besökarna. Enligt en rapport från händelsen i Times senare i veckan hade IEE-presidenten John Gavey föreslagit en skål. På franska sade han att det gav honom ”the greatest happiness to see the solidity which existed between the great professions, whether political, religious or national. He thought that this solidarity was the most pronounced among engineers”.
Påföljande dag pågick flera möten inkluderande det ajournerade mötet med underkommittén som diskuterade regler för den föreslagna Commission. Vid mötet antogs följande grundläggande regler:
- Kommissionen skall benämnas the International Electrotecnical Commission för standardisering av nomenklatur och klassificering av elektriska apparater och maskiner.
- Vilket självständigt land som helst som önskar vara med i Kommissionen kan bilda en lokal kommitté. Dessa kommittéer skall bildas en för varje land genom varje lands tekniska samfund. I länder som inte har några tekniska samfund skall regeringen kunna utse en kommitté.
- Varje kommitté kan skicka delegater till Kommissionen. Varje land har rätt till endast en röst oberoende av antalet delegater. Endast sådana beslut som är enhälligt tagna kan publiceras i ”International Electrotechnical Commissions ” namn. Beslut som tagits utan enighet kan endast publiceras med angivande av vilka länder som röstat för respektive emot.
- Kansliet för Kommissionen är för närvarande i London, vid kontoret för Institution of Electrical Engineers. Ansvaret för att föra ut Kommissionens mål tillkommer Council som består av
a) president för Kommissionen
b) presidenter för lokala kommittéer
c) endelegat från varje lokal kommitté
d) hederssekreterare. - Kommissionens ärenden sköts normalt per korrespondens men presidenten kan sammankalla till ett möte med Council eller Kommissionen när han finner det lämpligt. Dessa möten skall äga rum i London, eller på annan plats som majoriteten av Kommissionen beslutar. Varje lokal kommitté skall söka medel för sina egna kostnader och bidra på likvärdiga villkor till kostnaderna för kansliet.
Det som återstod sedan arbetsmetoderna för IEC nu var utarbetade var att utse de första innehavarna av de två vakanta posterna i det etablerade IEC Council.
Kelvin som president
Med anledning av hans stora roll i förverkligandet av ”Commission” var överste Crompton ett självklart val till en av rollerna och han blev vederbörligen utsedd till IEC:s första hederssekreterare.
Rollen som IEC:s första president förlänades Lord Kelvin. Kelvins mest ihågkomna arv är hans arbete inom termodynamiken och framför allt konceptet om den absoluta nollpunkten, temperaturen där all molekulär rörelse upphör. Emellertid var han en
fenomenalt produktiv forskare och elingenjör.
Hans föredrag 1856 ”Dynamical illustrations of the magnetic and helicoidal rotary effects of transparent bodies on polarised light” lade grunden för James Clerk Maxwells teorier om elektromagnetismen, medan spegelgalvanometern som han konstruerade var avgörande i den lyckade dragningen för den första transatlantiska undervattenskabeln år 1865.
Det var för detta senare arbete som han utsågs till Britain’s House of Lords. För att fira detta mycket högt tillfredsställande resultat fanns Lord Kelvin och överste Cromptonbland de 1700 gäster som på kvällen begav sig till Natural History Museum för en kväll ”a conversazione” med underhållning av Royal Engineers stråkorkester. Påföljande dag avreste deltagarna på en rundtur, nöjda med vetskapen om att de hade startat ett nytt internationellt samarbete.
Även om Kelvin och Crompton var IECs första ansikten utåt skall medverkan från en tredje person ej förglömmas. I sin självbiografi Reminiscences hävdade Crompton att professor Elihu Thomson hade varit den ”real originator of the International scheme at the St Louis Conference” som ägt rum 1904.
Amerikanskt inflytande
Professor Thomson föddes 1853 i Manchester, England men hans familj flyttade till Philadelphia när han var fem år. Till att börja med var han intresserad av kemi och hans professur var inom detta område, men kring 1880 blev Thomson helt uppslukad av den snabba utvecklingen inom eltekniken.
Han tilldelades en mängd patent, bland annat den elektriska bågsvetsningsmaskinen. Det företag som han grundade tillsammans med E J Houston slogs senare samman med Edisons företag till the General Electric Company.
Professor Thomson var därför ett naturligt val till posten som ordförande vid 1904 års kongress i St Louis. När man talar om dessa tidiga år av internationellt samarbete sade professor Thomson till överste Crompton några år efter IEC:s etablerande:
”No work of such huge importance to the electrical industry has exceeded that of the work commenced during the last few years in the international exchange of electrical ideas. It is a very difficult thing to carry on these matters internationally; there are many jealousies to be overcome, many susceptibilities to be met; and it is something to be proud of that no quarrels and no troubles have yet arisen”.
Denna samma anda av samarbete kvarstår än idag när IEC firar sitt 100-årsjubileum.
Källa: SEK-aktuellt