I mars 2010 omkommer en elmontör i samband med arbete på en elanläggning. Åklagaren har valt att lägga ned förundersökningen vad gäller enskilt ansvar, men mot tre företag för åklagaren talan om företagsbot. Åklagaren menar att bolagen inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga arbetsmiljöbrott. Tingsrätten har meddelat att förhandlingarna startar i mitten av maj. Den rättsliga prövningen är viktig men minst lika viktigt är att ta till vara den lärdom vi får av en olycka; hur kan vi förhindra en liknande händelse i framtiden?
Mats Jonsson
Det är intressant att åklagaren i detta fall yrkar på företagsbot. I många andra fall har den enskilde åtalats för brott fast att det varit uppenbart att bristerna egentligen funnits inom stora delar av organisationen. Regler som inte efterlevs och felaktiga beteenden som har ett tyst medgivande av arbetsledningen. I dessa fall, när säkerhetskulturen kan anses vara roten till brottet, kan företagsbot vara ett alternativ.
En av de åtalade är Vattenfall Services Nordic AB som var huvudentreprenör i projektet. Vattenfall Service har de senaste åren haft flera allvarliga olyckor inom sina projekt och när man tar del av förundersökningen så ser man ett tydligt mönster. Genomgående står det för mig klart att Vattenfall Service uppvisar brister i sin säkerhetskultur. Men Vattenfall är inte ensamma, i många rapporter framstår bristande säkerhetskultur som en viktig faktor till olyckans uppkomst.
Den olycka som nu ska prövas inträffar i samband med ett nätombyggnadsprojekt. För projektet tillämpades ESA. Vattenfall Service utför arbetet på uppdrag av ett elnätsföretag och har för vissa arbeten anlitat en underentreprenör (UE). Projektet omfattar en ledningsgata med två parallella stolpar, den ena avsedd för 12 kV friledning och den andra för en ALUS-ledning för 400 V med sambyggd teleledning.
Projektet kan nedkortat sägas bestå av fyra steg. I steg 1 ska stolparna för sambyggnad bytas, i steg 2 sidolutas högspänningsstolparna med ledningen i drift, i steg 3 byggs en ny högspänningsledning i samma linje som den befintliga högspänningen haft och i steg 4 ska högspänningen flyttas över till den nya ledningen.
Steg 1, 2 och 3 är nästan klara men det återstår vissa arbetsmoment i lågspänningsstolparna. Den sidolutade stolpen med högspänningsledningen har lutats mot lågspänningsstolpen.
Den omkomne, som var anställd hos UE, skulle tillsammans med en arbetskamrat utföra kompletterande arbeten i en lågspänningsstolpes topp. Hans kamrat har vittnat om att han hör en knall och ser därefter sin kollega hänga livlös i säkerhetslinan. Av förundersökningen framgår att den omkomne har kommit i kontakt med högspänningsledningen. Efter olyckan har avståndet mellan närmaste friledning och sambyggnadsstolpens topp uppmätts till 62 cm.
Åklagaren har i sin stämningsansökan yrkat på att samtliga bolag, var för sig, ska dömas till företagsbot om minst 1,5 miljoner kronor. När det gäller elnätsföretaget påstår åklagaren bland annat att man inte i tillräcklig omfattning beaktat riskerna med stabiliteten hos de sidolutade stolparna. Man har heller inte utsett någon byggarbetsmiljösamordnare.
När det gäller Vattenfall Services Nordic AB skriver åklagaren att Vattenfalls personal har innehaft flera betydelsefulla funktioner i uppdraget. Bland annat har man varit samordningsansvarig, elarbetsansvarig, ansvarig för elsäkerhetsplaneringen och i delar behörig elinstallatör. Åklagaren pekar på att det inte utförts en tillräckligt omfattande riskanalys i elsäkerhetsplaneringen samt att det inte vidtagits sådana säkerhetsåtgärder som hade gett en betryggande säkerhet.
Underentreprenören, som var arbetsgivare för den omkomne, har enligt åklagaren inte tillräckligt undersökt riskerna med det aktuella arbetet och heller inte i tillräcklig omfattning vidtagit säkerhetsåtgärder. Man har heller inte riskbedömt faran med de sidolutade stolparna.
Nu återstår att se om åklagaren får stöd av domstolen för sina påståenden och yrkanden. Åklagarens uppgift är att se om något brottsligt har begåtts och om detta går att bevisa. Men vi får inte förvänta oss att åklagarens bevisning visar på hela sanningen och det är heller inte åklagarens uppgift. Elsäkerhetsverket däremot undersöker olyckor och tillbud ur ett elsäkerhetsperspektiv. Syftet med undersökningarna är att söka svar på frågor om vad som hänt, varför det har hänt och hur liknande händelser kan förhindras i framtiden. Men Elsäkerhetsverket rapport lämnar dock närmast fler frågor öppna än svar på hur erfarenheterna av denna olycka kan användas i det förebyggande arbetet.
Den omkomne och hans arbetskamrat hade inte tidigare deltagit i projektet utan kom till arbetsplatsen samma dag som olyckan inträffade. Det första jag reagerar på är de ska utföra arbete nära en anläggning som är direkt felaktig, det vill säga intill en anläggning som inte uppfyller starkströmsföreskrifterna. Av elinstallatörsförordningen (1990:806) framgår att utförande, ändring eller reparation av starkströmsanläggning ska utföras under överinseende av elinstallatör.
Högspänningsledningens staglinor var borttagna och ledningen hade lutats mot en sambyggnadsstolpe utan kompletterande åtgärder, som till exempel stöttor eller liknande. Detta är för min del en ändring av anläggningen som hade betydelse för olyckan. Är det verkligen tillåtet att lossa staglinor och sidoluta en högspänningsstolpe mot en sambyggnadsstolpe utan att kompletterande skyddsåtgärder vidtas?
Elsäkerhetsverket omnämner inte elinstallatörsförordningen och elinstallatörens skyldigheter i sin rapport. Men om högspänningsstolparna har stabiliserats med ett föreskrivet avstånd till sambyggnadsstolparna så hade sannolikt inte olyckan inträffat.
Av Elsäkerhetsverkets rapport framgår att man muntligt kommit överens om att på dagtid överlåta ”anläggningsinnehavaransvaret” till Vattenfall. Elsäkerhetsverket gör ingen notis av detta men jag frågar mig om man verkligen kan överlåta innehavarens ansvar? Eller är det bara arbetsuppgifter som kan överlåtas?
Intill sambyggnadsstolpen hade innehavaren av högspänningsanläggningen en anläggning som vid olyckstillfället inte var utförd enligt god elsäkerhetsteknisk praxis, den gav inte arbetarna den betryggande säkerhet mot personskada som är föreskrivet. Uppgifter i förundersökningen pekar på avståndet mellan fasledare och stolpe under längre tid varit mindre än föreskrivet. Av starkströmsförordningen framgår att anläggningens innehavare fortlöpande ska kontrollera att anläggningen ger en betryggande säkerhet mot personskada. Elnätsföretaget borde tydliggjort vilka av ellagstiftningens arbetsuppgifter man överlät till Vattenfall Service. Om den fortlöpande kontrollen verkligen utförts på föreskrivet sätt hade sannolikt inte olyckan inträffat.
För projektet skulle säkerhetsåtgärder följa kraftindustrins branschanvisning ESA. Av förundersökningen framgår att den omkomnes kamrat uppger att han hörde en smäll och därefter ser sin livlösa kollega. Men en stund senare hör han en andra smäll. Enligt ESA ska återinkopplingsautomatik vara avställd vid arbete nära spänning. Nu framgår det inte av förundersökningen om det var en automatisk återinkoppling som medförde den andra smällen. Det är anmärkningsvärt att inte Elsäkerhetsverkets rapport berör denna fråga.
Av ESA framgår att den elarbetsansvarige ska instruera dem som deltar i arbetet om säkerhetsåtgärder, arbetsområde med mera. Jag har vridit och vänt på förundersökningen så långt jag orkat men inte funnit att elarbetsansvarig överhuvudtaget instruerat de två som nyligen anlänt till arbetsplatsen. Varken åklagaren eller Elsäkerhetsverket har utrett denna fråga vad jag kan se.
Vidare så kan man av förundersökningen läsa att de två nyanlända tillsammans med sin chef gör en muntlig riskanalys. Av ESA framgår att elarbetsansvarig innan arbetet påbörjas ska utföra en skriftlig riskanalys. Elsäkerhetsverkets rapport omnämner inte någon sådan riskanalys.
Oberoende av hur det nu var i detta fall, så torde det vara bättre att personer som deltar i arbetet får information av elarbetsansvarig än genom andrahandsuppgifter. Det är väl därför som ESA föreskriver att det är elarbetsansvarig som ska lämna säkerhetsinformation.
Av Elsäkerhetsverkets föreskrifter, ELSÄK-FS 2006:1 framgår att det i samband med elsäkerhetsplaneringen ska utses en person som svarar för att nödvändiga säkerhetsåtgärder blir vidtagna. Närområdet för aktuell högspänningsledning är 115 centimeter och arbetsplatsen var cirka 60 centimeter från närmaste faslina. Vid arbete inom närområdet ska det vidtas säkerhetsåtgärder så att riskområdet inte kan nås och att spänningsförande delar inte kan beröras. Elsäkerhetsverkets rapport visar inte på vem skulle vidtagit säkerhetsåtgärder. Om säkerhetsåtgärder hade vidtagits så hade sannolikt inte olyckan inträffat.
För arbete enligt arbetsmetoden Arbete när spänning ska arbetsbevis inhämtas från kopplingsansvarig. Enligt ESA är det kopplingsansvarig som planlägger och svarar för kopplingar inom av eldriftansvarig angivet område. Det finns ingenting i förundersökningen, så vitt jag kan se, som visar på vem som var kopplingsansvarig för högspänningsledningen och heller inget arbetsbevis. Det hade varit intressant att ta del av kopplingsansvarigs planering för avställning av återinkopplingsautomatiken och även arbetsbeviset. Men dessa frågor berörs inte av Elsäkerhetsverkets rapport.
Åklagaren visar på att flera hade ansvar för olyckan. Vill vi förhindra den här typen av händelser i framtiden måste vi ta lärdom av denna händelse. Jag pekar här ovan på att om endast en av flera hade gjort vad man kunnat förvänta sig av en aktsam person hade detta sannolikt förhindrat olyckan.
Mats Jonsson
Eltrygg Miljö AB