En fråga som inte så sällan dyker upp i tvister mellan en beställare och en entreprenör är frågan om vilket pris som ska gälla för det utförda arbetet.
Ofta saknas skriftligt avtal om vad parterna överenskommit och parterna är efter arbetets utförande oense om vilket belopp beställaren ska betala. Det kan till exempel vara så att entreprenören anser att man har överenskommit om att arbetet har skett på löpande räkning medan beställaren anser att man har avtalat om fast pris eller löpande räkning med takpris.
Frågan är då vem som ska bevisa vad; entreprenören att löpande räkning gäller eller beställaren att fast pris eller takpris gäller?
Såsom har redogjorts för i EIO medlemsnytt nr 9, september 2001, ändrade Högsta domstolen (HD) genom en dom år 2001 (NJA 2001 s. 177) en sedan gammalt gällande regel som innebar att en entreprenör som påstod att inget fast pris hade avtalats var tvungen att bevisa att så var fallet, i annat fall gällde det fasta pris som beställaren påstod. HD fastslog att istället skulle gälla att den part som påstår att fast pris har avtalats ska bevisa detta.
2001 års dom gällde förhållandet mellan en totalentreprenör och en underentreprenör, d.v.s. två näringsidkare, och gav inte direkt svar på frågan på vad som ska gälla i motsvarande situation mellan en näringsidkare och en konsument.
I en dom meddelad den 1 april 2005 (NJA 2005 s. 205) har HD prövat frågan. I målet hade ett par makar muntligen träffat avtal om reparationsarbeten på deras villafastighet med en entreprenör. Makarna påstod att parterna hade träffat avtal om att ett takpris skulle gälla för entreprenaden, vilket hade höjts allteftersom ytterligare arbeten tillkommit.
HD-DOM OM BEVISBÖRDA
Entreprenören påstod att någon sådan överenskommelse inte hade träffats och gjorde gällande att arbetet skulle utföras på löpande räkning räkning utan takpris. HD ansåg att även då det gäller förhållanden mellan en näringsidkare och en konsument så ska den part som påstår att avtal om fast pris eller ett takpris har träffats ha bevisbördan för detta och beslöt att makarna skulle bevisa att takpris hade avtalats.
De två domarna innebär att, oavsett om det gäller förhållandet mellan två näringsidkare, mellan två konsumenter eller mellan en näringsidkare och en konsument, den part som påstår att ett avtal om pris som avviker från vad som annars gäller enligt olika lagregler har bevisbördan för att ett sådant avtal har träffats.
Kan beställaren inte bevisa att fast pris eller takpris har avtalats så ska beställaren därför betala skäligt pris, vilket kan innebära ersättning efter vad som följer av principerna för löpande räkning.
Det kan dock finnas tvingande regler i olika lagar som gör att annat ska gälla, till exempel vid småhusentreprenad.
STOR FÖRDEL MED SKRIFTLIGA AVTAL
Även i övrigt är det, trots att de två domarna från HD medför vissa bevislättnader för entreprenörer, en stor fördel för entreprenören om skriftliga avtal används, inte minst därför att man på så sätt lättare undviker att hamna i en situation där det inte går att på ett enkelt sätt avgöra vad man har avtalat.
Det tar lång tid om man ska vända sig till domstol för att få sina pengar och kan i vissa fall vara osäkert hur en sådan rättegång kommer att sluta. Vissa blanketter m.m. som kan användas då avtal ska ingås kan erhållas från EIO:s förlagsservice.
Källa: Lars Engell, EIO-aktuellt