Är egenkontrollprogrammet implementerat?

Mats Jonsson

 

Fortfarande nära två år efter införandet av de nya bestämmelserna för elinstallationsarbete är det många företag som i praktiken lever kvar i det gamla systemet med ”överinseende” och ”behörighetsansvar”. Egenkontrollprogrammet är i praktiken inte implementerat, ofta på grund av att det inte är ändamålsenligt och har så stora brister att det faktiskt inte går att efterleva eller att det är helt obegripligt för den egna personalen. Egenkontrollen är närmast obefintlig, ofta beroende på att egenkontrollprogrammet inte visar på vem som ska göra vad.

 

 

Det verkar också som om många i branschen inte är införstådda med syftet med egenkontrollprogrammet, vilket i sig kan vara ett skäl till att egenkontrollprogrammen i många fall är styvmoderligt behandlade. Man kan förklara behovet av egenkontrollprogram på följande sätt. Staten har sagt att godtagbar kompetensnivå för att få utföra elinstallationsarbete är auktoriserad elinstallatör. Om alla som deltar i elinstallationsarbete har en auktorisation som elinstallatör har de också nödvändig formell kompetens. Men så är ju inte fallet, den absoluta merparten av de som i praktiken behöver utföra elinstallationsarbete saknar formell kompetens som auktoriserad elinstallatör. Det har diskuterats om alla skulle ha formell kompetens, auktorisation, men det har inte ansetts rimligt.

 

I stället har det överlåtits till elinstallationsföretagen själva att bestämma de kompetenskrav som gäller för de arbeten företaget åtar sig. Men i och med att andra än auktoriserade elinstallatörer kan komma att utföra elinstallationsarbete behöver företagen ha system och inte minst rutiner som säkerställer hela processen med att genomföra ett elinstallationsarbete. Det kan till exempel gälla system och rutiner för att inhämta nödvändig anläggningskännedom, klarlägger vilka regler som är aktuella för uppdraget, säkerställer att personer med tillräckliga yrkeskunskaper utför det aktuella arbetet och som säkerställer att arbetet kontrolleras i nödvändig omfattning innan anläggningen tas i bruk.

 

Elinstallationsföretagen har alltså fått en väldigt stor frihet att själva besluta om hur en verksamhet som kan innebära fara för andra ska bedrivas men också ett stort ansvar för att anläggningarna verkligen ger en betryggande elsäkerhet. Systemet bygger på en efterhandsreglering. Det vill säga att det är först efter en oönskad händelse som myndigheterna kommer att bedöma om företagets system och rutiner var tillräckliga. Grunden för att i yrkesmässig verksamhet få bedriva elinstallationsarbete är att de system och rutiner som krävs för anläggningen ska ge en betryggande säkerhet finns i ett egenkontrollprogram och att företaget bedriver en egenkontroll. Vad ett egenkontrollprogram ska innehålla är reglerat i föreskrifter men hur företagen löser detta är upp till företagen.

 

Jag brukar kortfattat förklara ett egenkontrollprogram med följande punkter:

I förarbetena till elsäkerhetslagen skriver regeringen:

 

 

Det är intressant att se att regeringen jämställer det med ett kvalitetssystem. Flertalet av mina kunder är organisationer som har ett kvalitetsledningssystem, till exempel enligt ISO 9001. Ett sådant system är frivilligt. När man utformade detta system så tillsatte man ofta mycket stora resurser, såväl interna som externa resurser. Man involverade alla yrkesgrupper från utförandepersonal till personer inom ledningsgruppen och även konsulter.

 

Men när man skulle utforma ett egenkontrollprogram, som är ett lagkrav för att få bedriva elinstallationsarbete, så var resurserna begränsade. Det är nog inte ovanligt att personal från elavdelningen själva fått ta fram system och rutiner, personal som är kunniga inom elektroteknik men som inte alltid har kunskap om hur man utformar ett föreskrivet ledningssystem. Det hade nog varit bra om man haft med någon från företagsledningen, kanske också någon controller eller annan person med kunskaper om administrativa system. Resultatet har i alltför många fall blivit ett egenkontrollprogram som inte alls svarar upp mot gällande föreskrifter och heller inte är implementerat i den vardagliga verksamheten. Trots att företagsledningen är ansvarig för egenkontrollprogrammet tror jag att de i många fall inte känner till innehållet i programmet och är nog inte är medvetna om programmets brister.

 

När man utformar ett egenkontrollprogram kan det vara lämpligt att utgå från följande tre frågeställningar.

 

VAD  kräver föreskrifterna av oss? Läs de föreskrifter som reglerar innehållet i egenkontrollprogrammet. Det är tyvärr inte ovanligt att en eller flera föreskrifter inte är besvarade eller att programmet beskriver rutiner som inte är relevanta för elinstallationsarbete. Man har inte läst eller förstått syftet med bestämmelsen.

HUR  löser vi detta? Beskriv de system och rutiner som krävs för att svara upp mot föreskrifternas krav. Rikta texten till den egna personalen, inte till kunderna.

VEM  eller vilka ska utföra/säkerställa att detta blir utfört? Beskriv gärna med funktioner som finns i den egna organisationen. Till exempel Ledande montör ska sammanställa rapport över utförda kontroller. Arbetsledande chef ska genom stickprov kontrollera att …

 

Det är inte ovanligt att programmet är skrivet i form av policy riktad mot kunder. Man kan som exempel se följande text: ”Vi ska alltid kontrollera utförda arbeten”. Men säkerställer en sådan text verkligen att det utförda arbetet kontrolleras i nödvändig omfattning?

 

Man kan jämföra med ett annat exempel: ”Varje person som deltar i elinstallationsarbete ska för det egna arbetet utföra inspektion, i första hand som okulär kontroll, av det utförda arbetet. Den person som innehar arbetsordern har till uppgift att se till att erforderliga provningar har utförts samt att sammanställa rapport om avvikelser och besluta om den utförda elinstallationen kan spänningssättas.” Här har man i vart fall pekat ut vem som ska utföra vilken del av kontrollen.

 

Nedan visar jag på några av de brister i egenkontrollprogrammen som jag upptäckt i samband med revisioner eller utbildningar. Paragraferna nedan gäller till 3 kap., ELSÄK-FS 2017:3.

 

5 §  Man har inte redovisat kompetenskraven för de arbeten som företaget åtar sig. Eller så har man angivit kompetenskrav som inte är relevanta för elinstallationsarbete, t ex krav på ESA-utbildningar och liknande.
Personalen finns i en förteckning men det går inte att härleda hur de hamnade i förteckningen. Avsaknaden av kompetenskrav kan även orsaka problem vid nyanställning eller vid inhyrning av arbetskraft.

5 §  Det finns ingen plan för hur den kompetens som krävs bibehålls eller vid behov utvecklas. Vem är ansvarig för att fortbildning sker? En anläggning ska utföras enligt ELSÄK-FS 2008:1 och förses med varselmärkning enligt ELSÄK-FS 2008:2. Det ska även utföras en kontroll av utfört arbete. Det är väl mot dessa regler som kompetensutveckling kan behöva ske.

7 §  Organisation. Man har inte på ett tydligt sätt beskrivit inom vilka delar av företaget som elinstallationsarbete får bedrivas. Man har inte tydligt beskrivit vilka som har uppgifter i egenkontrollprogrammet, till exempel arbetsledande chefer med flera.

§ 8  Det saknas system och rutiner som säkerställer att man inhämtar nödvändig anläggningskännedom. Eller så är de så bristfälliga att de inte fungerar i praktiken. Vem gör detta för reparations- och servicearbeten och vem gör det vid större entreprenader? Det kan ju vara olika funktioner beroende på typ av uppdrag. En elektriker kan nog i många fall självständigt inhämta anläggningskännedom i en bostad. Men är kunskaperna tillräckliga för en anläggning i explosiv miljö?

§ 8  Det saknas system och rutiner som med utgångspunkt från anläggningskännedomen ska klarlägga kraven för arbetet. Och vem svarar för detta?

§ 9  Många företag saknar rutiner för att hantera lärlingar och praktikanter, det vill säga personer som inte uppfyller ställda kompetenskrav. Det är även relativt vanligt att det i övrigt saknas system och rutiner för att säkerställa nödvändig kompetens för arbetet. Vem säkerställer att ett projekt blir riktigt bemannat utifrån kompetenskraven?

 

§ 10  Fokus i ligger i många fall på provning och då särskilt mätning. Men inte allt för sällan saknas anvisningar om hur den mer omfattande kontrollen, inspektionen, ska utföras. Hur fastställer man att elmaterielen är vald och installerad på ett riktigt sätt?

§ 11  Det saknas system och rutiner som säkerställer att kontroll av utfört arbete verkligen blivit utfört. Vem ska göra vad i denna del? Utförare? Ledande montör? Arbetsledande chef eller projektledare?

§ 12  Den i särklass vanligaste bristen enligt min bedömning gäller den uppföljning som krävs för att säkerställa att företagets rutiner fungerar och att företagets egenkontroll är tillräcklig. I de flesta fall är det i denna del en fullständig avsaknad av anvisningar om hur uppföljningen ska gå till. Här tycker jag att man med fördel kan använda arbetsledande chef för de dagliga uppföljningarna. Men även elinstallatör för regelefterlevnad kan ha uppgifter med uppföljningen, till exempel en mer övergripande uppföljning av verksamheten. I stort sett 100 % av de egenkontrollprogram jag tagit del av har brister i denna del. Observera att paragrafen gäller egenkontrollen och inte egenkontrollprogrammet. Krav på programmets skötsel finns i § 13.

 

Jag kan ge två exempel där jag ser brister i företagens dagliga verksamhet. En relativt vanlig fråga är att man kontaktar mig och säger något i stil med att ”vi ska hyra in personal för ett uppdrag. Vilken utbildning ska vi kräva på dessa personer?”

 

Mitt svar på frågan blir att det ska framgå av ert egenkontrollprogram. Då märker man en viss oförståelse. När man ber dem ta fram programmet och kontrollera kompetenskravet så kan svaret bli att ”det framgår inte så detaljrikt i vårt egenkontrollprogram”. Och då brukar jag säga att då har ni en brist i programmet. Samtidigt brukar jag ställa motfrågan; på vilka grunder omfattas er egen personal av egenkontrollprogrammet? Den här frågan får man normalt inget svar på.

 

Det andra exemplet kan uppkomma i samband med kurser i kontroll före idrifttagning av elinstallationsarbete. Eftersom att företagen själva beslutar om kontrollens omfattning av utfört arbete så är det väsentligt att utbildningen företagsanpassas till deras egenkontrollprogram. Därför ber jag ofta om att få ta del av de delar av programmet som berör kontroll av utfört arbete. Kontrollen ska ju säkerställa att anläggningen har blivit utförd enligt gällande bestämmelser. Exempel på uppgifter från egenkontrollprogrammet som kan bli aktuella när man planerar en kurs i kontroll av utfört arbete kan vara:

Oftast får jag som utbildare bara ta del av ett protokoll där man kan föra in vissa mätresultat. Det vill säga företaget verkar bara ha vissa rutiner för den del av provningen som utförs med mätinstrument, den i särklass minsta delen av kontrollen. Men det saknas ofta rutiner för att säkerställa att materielen dels är rätt vald med hänsyn till yttre påverkan, dels installerad i enlighet med tillverkarens anvisningar. Jag kan bara konstatera att det alltför ofta saknas nödvändiga uppgifter i egenkontrollprogrammet för att kunna göra en systematisk kontroll av utfört arbete. Det går heller inte att lägga upp en utbildning efter egenkontrollprogrammet.

 

Min erfarenhet är att det finns betydande skillnader mellan de föreskrivna kraven på egenkontrollprogrammets innehåll och de flesta av de nära 100-talet egenkontrollprogram jag tagit del av. Men det är också min bedömning att många egenkontrollprogram inte är implementerade i verksamheten, programmet är vare sig känt, förstått och minst av allt efterlevt så som det ändå är skrivet.

 

Men trots detta är det ändå min uppfattning att de flesta elinstallationer är utförda så att de ger en betryggande säkerhet. Det kan ha sin grund i att elinstallationsarbete i praktiken utförs av kompententa personer som trots bristfälliga egenkontrollprogram ändå kan åstadkomma bra elinstallationer.

 

Jag tror att många företagsledningar har en stor hemläxa att göra. Man behöver ta ett grundligt tag i egenkontrollprogrammet och utforma ändamålsenliga system och rutiner så de passar den egna verksamheten. Därefter gäller det att implementera programmet och att få egenkontrollen att fungera.