Resning av betongstolpe 1930 på den 13 km långa ledningen mellan Lanforsen och Untran. Denna linje har kvar ursprungsspänningen 100 kV än i dag.
Hela dagen omges vi av elektriska apparater: datorer, kopieringsmaskiner, lysrör, dammsugare och borrmaskiner. Elektricitet att driva våra maskiner är lika självklart som luften vi andas. Men så har det inte alltid varit. Utan en mängd nyfikna, påhittiga, envisa och egensinniga uppfinnare skulle vi sannolikt fortfarande sitta till bords i skenet från en levande ljuslåga.
Den öppna härden var ofta enda ljuskällan i hemmen och här samlades människorna tätt tillsammans när mörkret ruvade utanför. Fönstrens uppgift var i första hand att släppa in ljus.
Människor har i alla tider betraktat ljuset som något gott, och mörkret som något hotfullt. Vår nordiska folktro innehöll en mängd olika väsen som tomtar, troll och vättar som alla trivdes bäst om natten eller i skumma vrår. Störst chans att träffa på någon av dem ansågs vara i gryningen eller i skymningen. Sannolikt är bristen på elektriskt ljus en förutsättning för den här typen av folktro. Den danske kulturhistorikern Troels-Lund formulerade sambandet så här:
”En följd av mörkrets övermakt blev en stark mörkrädsla och motsvarande böjelse för övertro. Det råder ett intimt samband mellan den materiella och den andliga upplysningen”.
Förutom den öppna härden använde människorna talg- och stearinljus att lysa sig med. Eftersom ljusen var dyra användes de sparsamt, och då trä fortfarande var det viktigaste byggnadsmaterialet var risken stor för svårsläckta bränder. Sparsamheten och brandfaran gjorde att ett tänt ljus aldrig fick lämnas utan bevakning.
Spårvagn modell M5 med lanterninsläp på linje 4 i riktning mot Mölndal, i hörnet Södra/Östra Hamngatan i Göteborg. Året är 1936.
Men välbeställt folk slösade ibland med ljusen för att bevisa sin höga sociala ställning. Fotogenlampan gjorde entré först när järnspisen började bli vanlig på 1870-talet och stal ljuset från härden. Gas och fotogen gav värme och ljus, men också sot.
Elektriciteten lanserades som ”det vita kolet” som skulle göra livet lätt och rent. 1876 kom det elektriska ljuset till Sverige då Näs sågverk i Dalarna och Marma sågverk i Hälsingland lystes upp utvändigt av båglampor, som fick ström av ångdrivna dynamomaskiner.
Två år senare flyttade det elektriska ljuset inomhus då fyra båglampor installerades på Blanches Café i Kungsträdgården i Stockholm. En entréavgift på en krona – en hisnande summa för de flesta stockholmare – togs ut för den som ville se underverket, men eftersom ljuset var skarpt och osande flyttades lamporna
snart utomhus.
Inom industrin såg man möjligheter till att minska brandfaran, få bättre arbetsbelysning och i viss mån förändra arbetstiderna. Första gången som elektrisk belysning användes inomhus i industrin var 1882, i Rydals bomullsspinneri vid Viskan i Seglora socken, Västergötland. Elektriciteten användes också tidigt inom den grafiska industrin.
Sveriges första ljusreklam tändes på gamla Katarinahissen 1909. 1933 flyttades skylten till det tak på Klevgränd där vi är vana att se den.
Den första elektriska bågljusbelysningen monterades på enkla trästolpar. Här Villagatan i Stockholm 1883. Strömmen till stolpen kom från en ångdriven dynamomaskin, generatorns föregångare.
Bilden visar en järnstolpe på ledningen från Untraverket ner till Stockholm. Ännu fanns det inget nationellt kraftledningsnät. Ledningens totala längd var 132,6 km och den färdigställdes 1918.
Städerna behövde el. Värtaelverket i Stockholm driftsattes 28 november 1903. Verket gav möjligheter till en snabb elektrifi ering av huvudstadens spårvägsnät och gatubelysning men gav också kraft till industrimaskiner och hushåll.
Mannen bakom glödlampan, amerikanske uppfinnaren Thomas Alva Edison fick sin europeiska introduktion på den elektriska utställningen i Paris 1881.
På Gustav II Adolfs 300-årsdag 9 december 1894 illuminerades hela ryttarstatyn på Gustav Adolfs torg i Stockholm med 2 600 glödlampor. Strömmen kom från ett tillfälligt uppställt ångdrivet reservkraftverk. Bilden visar en trägravyr i Ny Illustrerad Tidning, efter teckning av Oscar Keen.
Snilleblixtar och stadsljus
För de flesta är elektriciteten detsamma som ljus, och Thomas Alva Edison är ett namn som många lagt på minnet som glödlampans uppfinnare. Edison fick dock ingen lysande start på sin karriär; efter bara tre månaders skolgång blev den alltför nyfikne och busige gossen förklarad som ”efterbliven” av sin lärare. Då tog mamma Edison resolut över undervisningen av detta nästintill självlärda geni.
Edisons glödlampa fick sin europeiska introduktion på den elektriska utställningen i Paris 1881, där väckte den sensation och började sedan spridas över Europa. Som smolk i glädjebägaren pågick en patenttvist med Joseph Swan i England, som samtidigt uppfunnit en glödlampa med koltråd 1878. Dock drabbades Swan av samma mothugg som Edison; tråden i lampan brann upp alldeles för snabbt. Patenttvisten löstes så småningom på ett klokt sätt när de båda uppfinnarna slog sig samman och startade ett gemensamt bolag 1883.
I september 1881 tändes de första elektriska gatljusen på Norrbro i Stockholm. Stadens invånare förundrades över den nya tekniken som så effektivt fördrev mörkret. Två år senare lyste elektriska lampor som ett pärlband längs hela Skeppsbron, och snart spred sig den elektriska stadsbelysningen till Göteborg, Västerås och Arboga.
Den nya tidens ljus var kanhända det som inspirerade August Strindberg till att skriva sin dikt Esplanadsystemet. Med strofen ”Här rivs för att få luft och ljus. Är kanske inte det tillräckligt?” räcker nationalskalden lång läsa åt det gamla och unkna och hälsar framtiden välkommen.
Men även efter att elektriciteten slagit igenom var gasljus under många år den dominerande gatubelysningen i de svenska städerna och gasverk fanns på många platser i landet. På kvällen kom lykttändaren och tände gaslyktorna, i gryningen återvände han för att släcka dem. Men beredskapen under andra världskriget tvingade fram en elektrifiering av gatubelysningen. Hastig mörkläggning krävde snabbare släckningsmöjligheter än den mest rutinerade lykttändare kunde klara av. Tidigt en morgon i juni 1940 släcktes den sista gaslyktan i Stockholm.
Sveriges första ljusreklam tändes på gamla Katarinahissen 1909. Därefter stod många barn och rabblade ”ett S, ett T, ett O, ett M, ett A, ett T, ett O, ett L, STOMATOL” vart efter bokstäverna tändes. 1933 fl yttades skylten till det tak på Klevgränd varifrån dagens barn kan se bokstäverna tändas en efter en och sprida sitt budskap om renare tänder.
Städerna blev snabbt ljusfulla och lockande även efter mörkrets inbrott tack vare inbjudande skyltfönster, lysande reklamskyltar, lampor, restauranger och biografer. I mitten på 1920- talet hade Stureplan i Stockholm blivit ett centrum för ljusreklam. Det var här som den första neonskylten placerades, i Dagens Nyheters skyltfönster i december 1924, texten löd: ”Prenumerera för 1925”. Samma månad sattes ett NK-märke i röd neon upp utanför Nordiska Kompaniet vid Hamngatan.
Men det var inte alla som gillade utvecklingen. I Tidskrift för hembygdsvård, nr 5 1926, uttryckte Åke Stavenov sitt missnöje över nymodigheterna, vid Slussen tyckte han att reklamen var olidlig: ”särskilt Marabouskylten med sina nervöst hoppande ljuslågor är om natten mer än lovligt irriterande och om dagen bland det fulaste tänkbara”.
Bågljusbelysning vid Näs sågverk i Hälsingland. Bilden ur Ny Illustrerad Tidning 1878. Sågverkschefen J S Nisser framhöll bågljusets fördelar framför fotogen och gasbelysning. Det starka bågljuset lyste upp så bra att man kunde arbeta med virkessortering även på natten.
Elektrisk kraftöverföring
I slutet av 1800-talet fanns fortfarande två ”konkurrenter” till elkraften. Dels kraften i forsande vatten som drev vattenhjul och turbiner och dels ångan. Ångan var också den stora drivkraften för att generera elektricitet och likström var det enda som gällde. Enligt de principerna byggde Stockholm sitt första elektricitetsverk, Brunkebergsverket, som stod färdigt 1892. Till första kund utsågs Sörmans butik på Regeringsgatan. Butiken fick gratis ljus fram till elektricitetsverkets officiella öppnande den 1 september samma år.
Problemet med likströmmen var att den inte kunde transformeras till högre spänning för att minska förlusten vid transport, vilket däremot var möjligt med växelström. En av pionjärerna på det här området var svensken Jonas Wenström som var en av flera samtida uppfinnare av trefassystemet. Det svenska patentet godkändes 1891, lite för sent för att Wenström ska kunna räknas som systemets uppfinnare.
Första gången som Wenströms system användes var 1893 vid kraftöverföringen från Hellsjöns vattenkraftstation till Grängesbergs gruvor. Året därpå köpte det nybildade bolaget Asea patentet för 20 000 kronor och 1895 använde de tekniken vid elektrifieringen av valsverket i Hofors, som därmed blev det första större eldrivna valsverket i världen.
Asea växte snabbt och tillverkade bland annat hissar, spårvagnar och ellok. Snart öppnades dotterbolag och filialer i flera andra europeiska länder.
Så här kunde annonserna med reklam för glödlampor se ut i dags- och veckotidningar 1926. Bilderna visar Kungslampan. Några år senare, 1931, invigde Kooperativa Förbundet den nya Lumafabriken.
”Det vita kolet”. Kraftverksluckorna vid Lanforsens vattenkraftverk är öppna. Byggnadsår 1919–1931. Kraftverket har en medelfallhöjd av 9,25 meter, en maximal effekt på 42 MW och en medelårsproduktion på 225 GWh. Lanforsen började leverera ström 8 juli 1930. Lanforsen får stå som en symbol för Sveriges alla vattenkraftverk som förser landets invånare med ljus, kraft och värme. Sveriges elektrifi ering var fram till 1940-talet en epok då kraftföretag startades överallt i Sverige och av alla slags ”företagare”. De största eldistributörerna blev Vattenfall, rena kraftbolag och företag som ofta var kommunala eller knutna till skogsindustrin. Staten och de större kraftbolagen började tidigt samarbeta och sälja och köpa kraft av varandra. I slutet av 1930-talet var samarbetet fullt utvecklat, och det består än i dag.
Redan vid sekelskiftet 1900 var elektrifi eringen långt kommen inom järn och metallindustrin. Fram till 1920 hade ungefär tre fjärdedelar av de svenska valsverken försetts med elektrisk drift. 1926 använde järnhanteringen 620 miljoner kilowattimmar. Största delen användes för smältning.
Fler och fler städer lystes upp med elektriskt ljus. Här Storgatan i Östersund fotograferad en sen oktoberkväll 1919. Den första elektriska belysningen på Storgatan kom redan 1889.
D-loken var under lång tid Sveriges vanligaste ellok och byggdes i många olika varianter mellan 1925 och 1943. De första loken fi ck en lokkorg av trä. Bilden är tagen i mars 1958 på stationen i Åre dit detta specialtåg, som gick under namnet Fjällräven, anlände med resenärer på vintersemester. Den elektriska delen av loket tillverkades av Asea och övriga lokdelar av Nohab i Trollhättan år 1936. Loket fi nns ”kvar i tjänst” hos Banverket än idag.
Elpriset har sjunkit
De första årens pris på belysningsel var 80 öre per kilowattimme. Eftersom den normala timlönen låg mellan 25 och 30 öre, var en arbetare tvungen att lägga ned tre timmars arbete för att ha råd med en enda kilowattimme. I dagens priser, med en timlön på 100 kronor, skulle motsvarande mängd belysningsel kosta 300 kronor per kilowattimme. Men i takt med de ökade behoven av el, byggdes produktionsanläggningar över hela landet.
Vattenkraften var den stora källan till dåtidens kraft och kapacitetsökningen medförde sakta men säkert lägre elpriser. År 1940 behövde vi bara arbeta tio minuter för en kilowattimme el; 50 år senare räckte det med en halv minut.
På 1890-talet började vattenkraftverk för elproduktion byggas i Sverige och vid den här tiden bildades också de första kommersiella kraftbolagen.
Till en början försvårade lagstiftningen utbyggnaden av vattenkraften vilket ledde till att industriföretag började köpa upp vattenrätter, för att kunna bygga elektriska kraftstationer. Industriföretagen ville ha elkraft till sina fabriker, till exempel järnverk i Bergslagen, pappersbruk och massafabriker. Tack vare trefas växelström kunde man utnyttja vattenkraften även på längre avstånd från industrierna.
Landets första vattenkraftstationer byggdes vid Bofors och Gådeå 1895. Elektricitet blev rörelse Edison var en arbetsmyra av väldiga mått, något som han själv beskrev med sina berömda ord:
”Genialitet är en procent inspiration och nittionio procent transpiration”!
Edison var inte sen att inse det kommersiella värdet hos sina uppfinningar och han sökte i princip ett patent var fjortonde dag under sin uppfinnarkarriär.
Sammanlagt blev det 1 093 stycken innan han lämnade jordelivet vid 84 års ålder.
Meningen var att Edison skulle dela 1912 års Nobelpris i fysik med uppfinnaren och rivalen Nikola Tesla, men detta gick i stöpet på grund av motsättningar mellan de båda genierna. Priset gick istället till den svenske uppfinnaren Gustaf Dalén.
Edison var extra duktig på att utveckla olika kollegers idéer till fungerande verklighet. Redan vid 21 års ålder råkade han komma över en berömd engelsk vetenskapsmans, Michael Faraday, skrift ”Experimentella försök med elektricitet”. Liksom Edison var Faraday, även kallad elektricitetens fader, självlärd. Efter åratals intensivt forskararbete kunde Faraday demonstrera en enkel anordning där änden av en strömförande tråd roterade runt en stavmagnet i en skål med kvicksilver. Utformningen var primitiv men funktionen riktig: elektricitet hade omvandlats till rörelse.
Tio år senare hade amerikanen Joseph Henry byggt en motor som kunde utnyttja den ström som alstrades från ett batteri. Åter andra tog den här tekniken med sig och konstruerade den första elektriska motorn och transformatorn.
Den elektriska motorn löste bland mycket annat hushållens och jordbrukets vattenbehov genom förmågan att driva vattenpumpar.
Morse skapade morsealfabetet
Kommunikationen mellan vetenskapsmän och forskare var lika viktig i mitten av 1800-talet som nu, men avstånden gjorde snabb kontakt omöjlig. Inte förrän Samuel Morse skapade det så kallade morsealfabetet 1844, fick den elektriska telegrafen det genombrott den förtjänade.
I takt med att telegrafnätet byggdes ut, blev tidigare kommunikationskanaler överflödiga. Ponny expressen, som stått för den snabbaste postgången tvärs över den amerikanska kontinentens 3 200 kilometer, tog sina sista galoppsprång. De ryttare och hästar som hade avlöst varandra under tio dygns ritt, ersattes över en natt av telegrafens elektriska signaler, som tillryggalade sträckan med ljusets hastighet.
I det väldiga landet på andra sidan Atlanten sökte Alexander Graham Bell 1876 patent på sin helt oumbärliga uppfinning telefonen och nu kunde vi tala i klartext med varandra över ofattbara avstånd.
Första gången Brasiliens dåvarande kejsare Pedro II använde en telefon, tappade han apparaten i rena för skräckelsen och skrek: ”Den talar”!
Redan tidigt blev Sverige ett av världens mest telefontäta länder. Den finmekaniska verkstad som Lars Magnus Ericsson startade år 1876 i Stockholm för reparation av telegrafapparater är idag känd som Ericsson – ett av världens största telekomföretag. År 2005 fanns det fler mobiltelefonabonnemang än invånare i Sverige.
Elektrisk hushållsnytta
I rask takt föddes mikrofon, fonograf – en primitiv grammofon – och ovannämnda glödlampa. I samma veva, 1879, demonstrerade industrimässan i Berlin hur ett litet tåg kunde tuffa runt på en spårslinga utan sot, rök, eld och ånga. Det elektriska tåget var snabbt, rent och mycket tystare än de ånglok som det så småningom ersatte. Samtliga dåtidens kända uppfinnare var män, men det hindrade inte den elektriska nyttan från att så sakteliga även leta sig in i hemmen.
Det elektrifierade strykjärnet var den apparat som hushållen skaffade först, och ersatte den gamla modellen som värmdes på spisen. Bilden ovan visar en annons från ASEA.
1891 kom den allra första elektriska spisen för hemmabruk ut på marknaden i USA; försäljningen blev dock skral eftersom de flesta hushåll fortfarande inte hade tillgång till den nödvändiga elektriciteten. Först när växelströmmen kom i slutet på tjugotalet kunde elspisen börja sin långa kamp mot gasspisen. Den första elektriska spisen som lanserades på den svenska marknaden var SEVES-spisen, 1922, som demonstrerades i provkök och på utställningar.
Tre år senare sällade sig Electroluxkylskåpet – utan rörliga delar enligt Munters/von Platens system – till köksinredningen. Med frysen kom helt nya möjligheter till lagring av färska varor året runt. Tidigare var mathållningen mycket mer säsongsbunden, och det var fantastiskt när de första jordgubbarna mognade.
Det elektrifierade strykjärnet var den apparat som hushållen skaffade först, och ersatte den gamla modellen som värmdes på spisen. Men då fanns inte eluttag i varje hörn – strömmen tog man från lamphållaren med en lamphållarepropp.
De första elektriska tvättmaskinerna som kom vid sekelskiftet var dyra, utrymmeskrävande och krävde betydligt mer manuellt arbete än dagens motsvarigheter. Inte heller var de något under av elsäkerhet. En träbalja placerades ovanpå en elektrisk motor. Om träkaret började läcka så förstår varje människa att det bara kan gå på ett sätt. Och det gjorde det också lite då och då. I hemmen började tvättmaskinerna komma på fyrtiotalet men först kommande decennium blev nymodigheten mer allmän. På sextiotalet var det inte ovanligt med en liten maskin som stod och gurglade i köket med utloppsslangen i vasken.
Och dammsugaren, kan den elektriska människan vara utan den? Sveriges första elektriska dammsugare tillverkades 1912. Den vägde 24 kilo och kostade hälften av vad en arbetare hade i årslön.
En teori till att genombrottet för de elektriska hushållsmaskinerna ofta dröjde är att det var svårt att värdera kvinnans arbete i hemmet. En ny hushållsmaskin innebar i första hand en utgift medan investeringar på männens arbetsplatser, till exempel i industrierna, var lättare att motivera ekonomiskt.
Men utvecklingen gick inte att stoppa och sakta men säkert började hushållen glädja sig åt elektricitetens välsignelser i form av elektrisk visp, hårtork, strykjärn, kokapparat, tvättmaskin, kaffekvarn, äggvispare, glassmaskin, brödrost och dammsugare.
Radiovågor viktig kanal
Från telefonen var steget inte långt till ett nytt medium vid sidan av böcker och tidningar. Nästa milstolpe i kommunikationens historia kan dateras till 1906, då det efter olika experimentstadier var dags för radions entré på arenan. Den blev snabbt en viktig träffpunkt i hemmen och snart marknadsfördes radioapparater i alla storlekar och utföranden, den ena varianten elegantare än den andra i välputsat ädelträ.
En helt ny lukt föddes också; doften av varma, dammhöljda radiorör är ingen annan lik. Radions betydelse kan vara svår att föreställa sig i dessa IT-tider, men dess uppgift blev att både underhålla och informera sina lyssnare. Radion blev ett av dåtidens absoluta måsten. Här i Sverige inleddes de regelbundna sändningarna via Sveriges Radio till allmänheten 1923.
I torp, stugor, gårdar, hyreshus, herresäten och slott, hos hög och låg, rådde en förunderlig jämlikhet framför radioapparaterna. Man lyssnade andäktigt till denna märkliga, elektriska apparat som öppnade upp en helt ny världsbild. Nyheterna var rykande färska när de lästes upp i Dagens Eko och till och med sjörapporten var spännande. Den första teaterföreställningen i radio sändes 1924 och året därefter bildades Radiotjänst.
Det är bara 80 år sedan och idag är vi mitt uppe i övergången till digital-tv. Innan tv:n kom var det biografen som visade bilder av ljus. Annandag jul 1929 kunde stockholmarna njuta ljudfilm för första gången. Ett år senare visades den första talfilmen på Palladium och sedan dess är biomörkret en älskad mötesplats för svärmande människor. ”Minns du första filmen vi såg tillsammans?” När Sverige sensationellt tog silver i fotbolls-VM på hemmaplan 1958 var tv-revolutionen redan på gång. Och allt detta som ett resultat av elektricitetens intåg i slott och koja.
Julaftonsfi rande julen 1937 i Radiotjänsts studio på Kungsgatan i Stockholm, tillsammans med Sven Jerring. Sveriges Radios påannonsering var alltid ”Sveriges Radio Stockholm Motala” och det berodde på att studion låg i Stockholm medan den stora mellanvågssändaren fanns i Motala. Mellan Stockholm och Motala överfördes programmen på tråd. Radion är bara ett exempel på teknik som möjliggjorts tack vare elektriciteten.
Volframtråd i glödlampan
Utvecklingen av glödlampan fortsatte oförtrutet och 1910 lyckades amerikanen Coolidge med konststycket att dra ut metallen volfram till superfin tråd för framställning av riktigt hållbar glödlampstråd. Nu låg vägen öppen för glödlampans lysande inträde på bred front, inte bara i offentliga miljöer, slott och herresäten utan också i våra mörka vrår här uppe i Norden. I Stockholm hade stadens styrande till slut mer eller mindre kapitulerat inför det elektriska undret. Inte ens Brunkebergsverkets efterträdare, det koleldade Värtaverket, räckte till och planerna på ett nytt vattenkraftverk i Untran drogs upp. Dagen före julafton 1918 kom de första elektronerna farande från Dalälven genom storskogen ned till stockholmarnas alla elslukande motorer, spårvagnar och lampor. Redan 1901 gick den första elektriska spårvagnen längs Hornsgatan på Södermalm. De yngre skolpojkarna sprang efter för att hänga därbak och konduktören försökte med alla medel mota bort dem. Trådbussarnas spindelnät band ihop staden från 1941 till mitten av sextiotalet. När spårvagnarna försvann i samband med högertrafi komläggningen 1967 hade tunnelbanan redan funnits i över trettio år. Den första linjen mellan Slussen och Skanstull hade premiär 1933.
Elektricitetens utbredning räknades till en början i antal glödlampor. Exempelvis fanns det 40 glödlampor vid Bollnäs mekaniska verkstad 1885, ungefär 12 000 glödlampor i Stockholm 1888 och 2 700 glödlampor i Hudiksvall 1908. När den sista traditionella lampräkningen genomfördes 1929 hade de första årens relativt blygsamma antal ökat lavinartat och antalet glödlampor i privat bruk hade passerat tvåmiljonersstrecket.
Energimedvetna konsumenter
Ända in på trettiotalet förekom kampanjer för ökad användning av elektricitet, fram till 1960-talets propaganda för direktverkande elvärme. Idag handlar det om energisparande och apparaterna blir allt energisnålare. Det första lysröret som kom strax före andra världskriget gav inte särskilt bra ljus, men det var energisnålt med den tidens mått. Då ska man ha i minnet att även Edisons glödlampa var energisnål jämfört med tidigare lampor.
På Aseas atomkraftslaboratorium i Västerås studerar docent Curt Mileikowsky och civilingenjör Lars Halle uranstavarna som ska placeras i Ågestaverket, Sveriges första praktiskt använda kärnreaktor.
Så kom oljekrisen i början av sjuttiotalet och i elsparkampanjerna användes överkorsade glödlampor som symbol. Lamptillverkarna blev först irriterade men sedan satte tänkandet igång. Någon tog ett lysrör och konstaterade att det gav energisnålt ljus. Varför inte böja till det och ge det en vanlig lampsockel? Så föddes kompaktlysröret eller lågenergilampan. Och dagens elektriska konsument har blivit energimedveten, inte minst på grund av de senaste årens prishöjningar på el trots att marknaden idag är avreglerad.
Konsumenten behöver inte vänta på industrins produktutvecklare för att spara energi. Det räcker att lyda uppmaningarna från sparkampanjerna under båda världskrigen och oljekrisen: Tomma rum är släckta rum. Siste man släcker ljuset. Visst är det svårt att tänka sig en ny utveckling liknande den som följde efter det att elektriciteten tog sina första vacklande steg men som Kar de Mummas son, författaren och kåsören Carl Z, en gång sade: ”Enligt min mening är det den som påstår sig ha den slutgiltiga, oersättliga tekniken som bromsar utvecklingen”.
En sak har nästan alla elektriska underverk gemensamt: det enda man behöver göra för att aktivera dem, är att trycka på strömbrytaren! Så varje gång vi tänder en glödlampa och låter glödtrådens elektriska ledare ge oss ljus, kan vi skicka en tacksamhetens tanke till vår vän Edison. Oförtrutet sökte han en tråd som inte skulle fatta eld när den starka strömmen passerade och fick den att glöda.
Edison försökte med många olika material innan en förkolnad sytråd till hans och hans kollegers ohöljda förtjusning glödde och spred ljus under två dygn i glaskolven, innan även den fattade eld. ”Jag har inte misslyckats”, sammanfattade Edison sitt forskararbete innan han 1880 äntligen hittade den ”rätta” tråden. ”Jag har bara funnit 10 000 sätt som inte fungerade”!
Den ”osynliga” elektriciteten
Då var elektriciteten lika ”osynlig” som den är idag. Hade någon då påstått att all materia är uppbyggd av 6 000 000 000 000 000 000 000 väte- och syreatomer, atomer så små att de alla ryms i en enda vattendroppe, skulle personen i fråga sannolikt ha satts bakom lås och bom betraktad som allmänfarlig. Nu vet vi att atomen är en mikrovärld med kärnan som solen och elektronerna som planeter kretsande runtomkring.
Elektronernas hastighet runt atomkärnan är ofattbart snabb med sju miljoner miljarder varv per sekund. Hastigheten gör att ett ”skal” bildas runt kärnan som ger illusion av en obruten sfär. I vissa material är elektronerna mindre hårt bundna till atomkärnan. Framför allt i metaller kan en del elektroner röra sig helt fritt emellan de olika atomerna, något som sker om de sätts under elektrisk spänning. Genom spänningen tvingas elektronerna röra sig åt ett bestämt håll och voilà: elektrisk ström.
Dagens mikroprocessorer har öppnat vägen för en utveckling, som för hundra år sedan inte ens fanns i fantasin.
Och man kan knappast ens ana vad som kommer att hända under de närmaste 100 åren – den som lever får se.
Källa: EIO, Spänning och ledning under hundra år
