Örjan Borgström
2§
Arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall.
3§
Arbetsgivaren skall se till att arbetstagaren får god kännedom om de förhållanden, under vilka arbetet bedrivs, och att arbetstagaren upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet. Arbetsgivaren skall förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning som behövs och vet vad han har att iaktta för att undgå riskerna i arbetet. Arbetsgivaren skall se till att endast arbetstagare som har fått tillräckliga instruktioner får tillträde till områden där det finns en påtaglig risk för ohälsa eller olycksfall.
Föreskrifter, standard och branschpraxis
Elektricitet brukar beskrivas som en fara som inte syns eller känns på lukten. Myndigheterna måste anse att faran med el är särskilt stor eftersom det finns en egen specialistmyndighet för att främja elsäkerheten, Elsäkerhetsverket.
Elsäkerhetsverket har att utge föreskrifter för att stärka elsäkerheten och under många år var föreskrifterna omfattande och utförliga. Avdelning C i den gamla ”blå boken” var grunden för hur arbete skulle utföras för att ske säkert för elektrikerna. EUU utbildade över 20 000 personer i dessa föreskrifter. I mer komplicerade elanläggningar räckte inte föreskrifterna till och då fanns ESA från Svensk Energi som ett komplement till föreskrifterna för mer komplicerade anläggningar.
År 2006 utkom Elsäkerhetsverket med nya föreskrifter om elsäkerhet vid arbete i yrkesmässig verksamhet ELSÄK-FS 2006:1. Detta var de första föreskrifterna som utgavs som ramföreskrifter utan anvisningar och metoder för säkert elarbete. I stället hänvisades till svensk standard eller ”god elsäkerhetsteknisk praxis”. Standarden SS-EN 50 110-1 var väl dokumenterad och omfattade det mesta som behövdes för att arbeta säkert. Samtidigt tillkom en rad olika ”branschpraxis” under olika namn. ESA utkom i tre olika versioner, ESA Grund, ESA industri och ISA. Pappersindustrin gav ut en egen version SSG 4500 och ett utbildningsföretag tog fram en egen modell som visserligen byggde på standarden men under ett eget namn ELSA.
Det här har resulterat i att entreprenörsföretag som ska utföra arbeten på en kunds anläggning kanske inte har lärt sig exakt samma metoder och terminologi som personalen på den anläggning de ska arbeta på.
Jag har många exempel på entreprenörer som måste låta sin personal gå igenom flera olika versioner av utbildning för elsäkerhet vid arbete för att kunderna kräver att de ska ha utbildning i just den version de tillämpar på sin anläggning.
Hur vill vi ha det?
Vi står nu vid en brytpunkt där vi skulle kunna rätta till detta. Standarden SS-EN 50 110-1 utkom vid årsskiftet i en ny version, utgåva 3, där en del grundläggande begrepp har ändrats. Svensk Energi har beslutat att en ny version av ESA endast ska komma ut i en version där både ESA industri och ISA inarbetas och kommer i huvudsak att följa standarden.
Vi hoppas nu att det stannar där så att vi har standarden som grund och ESA 14 som komplement för mer avancerade anläggningar. Det skulle i längden förenkla för såväl anläggningsägare som entreprenörsföretag så att vi att förstår varandra ute på arbetsställena och slipper gå flera olika kurser på något som egentligen är samma sak.
EUU har även denna gång valt att följa standarden i sitt eget kurskoncept men kommer naturligtvis också att kunna erbjuda utbildning i ESA 14 för de som önskar.
Örjan Borgström
Utvecklingsansvarig på EUU
