På engelska electric shock
Elchock innebär en skadlig verkan av elektrisk ström som passerar genom en människas eller ett djurs kropp. Skadorna kan vara av skiftande slag, allt från brännskador på huden till hjärtstillestånd. Redan vid små strömstyrkor, under 10 mA, kan kramper uppstå och få till följd att den skadedrabbade t.ex. inte kan släppa ett grepp. Om en något högre växelström passerar genom bröstkorgen, finns risk för hjärtkammarflimmer. I detta fall upphör blodcirkulationen nästan helt, vilket kan leda till såväl neurologiska som fysiologiska skador och till död, om inte hjärtats funktion snabbt kan återställas.
För växelström gäller att den redan vid relativt låga strömmar kan orsaka kramper som kan leda till att den drabbade inte kan släppa taget och därmed bryta strömkretsen. Om 10 mA växelström med en frekvens i området 15 100 Hz passerar genom en underarm, kan 99% av männen släppa taget men motsvarande gräns för kvinnor går vid 6 mA.
Kroppsimpedansen vid strömgenomgång kan indelas i hudmotstånd och kroppens inre kroppsmotstånd. Hudimpedansen kan uppfattas som ett halvledande skikt. Om strömmen kommer över ett visst värde blir huden ledande. Vid beröringsspänningar över 100 volt kan strömmen bli så stor att hudimpedansen istället blir ett ledande skikt. Av det följer att risken för brännskador på huden ökar med ökad spänning.
Hudmotståndet är dels beroende av beröringsytans storlek, dels av beröringsspänningen. Vid beröringsspänningar över 100 V är beröringsytan av mindre betydelse. Kroppens inre motstånd (innanför huden) får anses vara i huvudsak resistiv. Motståndets storlek är beroende av vilken väg strömmen går (hand hand eller fot hand osv.). Det inre, resistiva motståndet i kroppen när strömmen går från en hand till båda fötterna anges till knappt 1000 Ohm.
Strömmens verkan i kroppen kan vara flera. Eftersom muskelvävnaderna är resistiva bildas värme i strömbanan enligt formeln: I²·R·t.
Varken muskelvävnader eller blod tål särskilt höga temperaturer. Redan vid måttlig uppvärmning börjar kroppsproteinerna koagulera och förstöras. Skador på muskelvävnader är därför relativt vanliga hos personer som utsatts för en något större strömgenomgång. Musklerna innehåller bl.a. ett färgämne myoglobin och blodet ett annat färgämne hemoglobin. Vid uppvärmning fälls dessa färgämnen ut och kan ge skador på bl.a. njurarna. Vid stor utfällning av färgämnena (stor eller långvarig strömgenomgång) sätts de fina gångarna i njurarna igen, vilket kan leda till akut urinförgiftning, om inte lämplig vätsketerapi sätts in i tid.
Hjärtat är i detta sammanhang ett unikt organ. Hjärtat styrs inte som andra muskler av impulser från hjärnan utan arbetar med hjälp av ett eget retledningssystem. Detta system kan slås ut av utifrån kommande elektriska pulser. Vid en större strömgenomgång i bröstkorgen kan hjärtstillestånd (hjärtkramp) inträffa. Med växelström är det emellertid vanligare att hjärtats system störs av strömgenomgången och att hjärtat då börjar flimra, så kallat hjärtflimmer eller hjärtkammarflimmer, varvid dess pumpande verkan så gott som upphör. Risken för hjärtflimmer är delvis beroende av tiden för strömgenomgången. Vid måttliga strömgenomgångar erfordras oftast att strömgenomgången varar längre än en hjärtslagscykel för att hjärtat skall börja flimra. Hur stor ström som erfordras för att störa hjärtats system är beroende av strömmens väg genom kroppen. Självklart är en strömbana från hand till bröstkorg en kritisk väg, men även en strömbana från vänster hand till någon av fötterna ger stor påverkan på hjärtat.
Det finns misstankar om att strömgenomgång med längre varaktighet även kan orsaka kvardröjande skador på nervbanor. Någon forskning som har belagt detta har hittills inte gjorts i Sverige.
Elchock åtföljs ofta av fall, vilket ibland kan medföra än svårare skador.
