Elektriciteten i sig har inte förändrats under denna tid. Möjligen har allt fler delar av samhället blivit mer och mer elberoende. Det känns idag som om det vore omöjligt att leva ett normalt liv utan att använda elektricitet. Kraven på elen har hela tiden ökat. Den ska exempelvis hela tiden finnas tillgänglig i riklig mängd, priset får inte vara för högt och den får heller inte skada levande eller egendom.
Elen eller egentligen elenergin har, som så mycket annat i vårt samhälle, blivit en produkt som ska kunna köpas och säljas på "marknaden". För att detta ska vara möjligt behöver den specificeras inte bara som energimängd utan även som ett antal leveransvillkor. Dessa villkor är beroende av egenskaper hos distributören, dvs elnätet. Elnätet är dock inte en del av marknaden utan av praktiska skäl monopoliserat via nätkoncessioner.
Höga krav
Eftersom elen som energiform skapas i nästan samma ögonblick som den används ställs höga krav på leverantörerna och distributionssystemen. Under den så kallade avregleringen av elmarknaden har behovet att specificera de krav man kan ställa på elen ökat. Det har visat sig att detta inte är alldeles lätt. Det är många inblandade aktörer. En del elanvändare har känsligare utrustningar än andra, många är inkopplade på ett större elnät, andra mot en lokal generator. Elen i sig själv används inte utan omformas i någon form av utrustning till något man behöver. Det kan vara värme, ljus, rörelse eller ljud. Kraven måste i viss mån anpassa sig till lokala förhållanden men ändå innehålla gemensamma grundförutsättningar.
Det elanvändaren förväntar sig är att den utrustning han eller hon använder fungerar som avsett. En grundförutsättning för detta är att elen finns och att det finns lagom mycket i varje ögonblick. Det är också viktigt att andra utrustningar som är inkopplade på elnätet inte påverkar eller påverkas av detta så att apparaternas funktion störs.
Dessa krav kan tyckas enkla att beskriva men när man börjar specificera visar det sig att det inte är så enkelt. Dels är vissa utrustningar känsligare än andra, dels har elnäten ibland rätt olika förmåga att klara olika belastningar, dvs olika utrustningar. De två grundläggande kraven, att elen finns och att apparaterna inte stör varandra, har tidigare löst på lite olika sätt i olika länder. Numer ska vi inom Europa hantera detta på samma sätt.
Standarder framtagna
För att uppfylla det första kravet har europastandardiseringen inom CENELEC TC 8X tagit fram EN 50160, Spänningens egenskaper i elnät för allmän distribution, en standard som diskuterats livligt det senaste året. För att uppfylla det andra kravet finns standarder i EN 61000-serien. Dessa är standarder som är speciellt avsedda för att ställa krav på att utrustningar ska fungera tillsammans och vara elektromagnetiskt kompatibla med varandra samt fordringar på de elnät via vilka de är förbundna.
Verkligheten är emellertid inte så lätt att standardisera och dessa två krav påverkar varandra på olika sätt. Det kan även bli stora ekonomiska konsekvenser i vissa länder
om kraven ställs för höga. Det som diskuterats mycket på europanivå under hösten 2009 har varit hur man mäter avvikelserna från den nominella spänningen 230 V samt hur man ska hantera vissa extremfall. Efter diskussioner mellan representanter för elnätsägarna, nätmyndigheterna och tillverkarna av elapparaterna kunde den senaste utgåvan av EN 50160 ratificeras av CENELECs tekniska styrelse i början av 2010 efter att några skrivningar justerats. Arbetet med en ny utgåva är dock redan på gång.
Källa: Svante Skeppstedt, SEK-aktuellt
